jag fick ett personligt meddelande idag på bilddagboken,
från en fin vän.
hon skrev massa, som hon såklart menar väl med,
men som jag inte kan annat att skratta åt.
och när jag skrev svar, kom jag på en grej,
något jag faktiskt inser nu är rätt sorlig.

när jag tränar - mår jag bra.
på riktigt.
att vara med vänner, familj - människor jag älskar alltså,
det är ofta väldigt fint, och jag har väl.. kul, och så.
men jag kan inte rå för att jag känner mig som femte hjulet.
jag kan inte hjälpa det, men jag vill bort där ifrån.
jag kan inte heller förklara det, för jag älskar dem ju.
er, jag älskar er.
men jag vill bort.
bara bort och slippa vara den ni alla vill ha.
jag är så van att spela att jag gör det utan att tänka på det,
insåg jag idag när jag skrev svar till hon som kontaktat mig.
jag tror inte någon ens vet vem jag är egentligen, hur jag är.
jag vet det ju inte själv, bara att jag uppenbarligen inte är bra nog,
eftersom jag alltid kännt att jag borde vara annorlunda.
jag försöker, det gör jag verkligen, att bara vara bra.
åter till poängen - det är därför jag tränar.
där känner jag mig stark,
jag hittar mig själv på något sätt, antar jag att man kan utrycka det som...
jag tränar alltid ensam, vill inte vara där med någon.
jag vill vara själv, jag vill få ut min ångest, min ilska och mitt hat.
och jag vill få ut det på en enda person - mig själv.
ändå är det enda stunden jag mår bra,
och så kommer det nog alltid vara.
fan vad jag vill träna nu.
det är rätt tungt, jag känner mig rätt uppgiven.
jag önskar så att någon kunde..
jag vet inte, finnas här?
på riktigt.
inte bara när det passar, eller när jag pratar om lämpliga saker,
när jag handlar rätt eller när jag är lagom glad och social.
jag kommer aldrig hitta någon som jag mår lika bra med som när jag tränar.
så det lär vara jag och träna, typ alltid.

Godnatt, xx