jag trodde jag skulle komma hem sent. men icke - tåget vid 6, hemma halv 9. men trevliga timmar däremellan iallafall. jag har hittat en man som passar mig perfekt, haha, han har nästan lika galen humor som mig. kan vara den första jag verkligen bara säger precis det som poppar upp i huvudet till, och det är så otroligt otroligt skönt. det är dock lite distraherande att han är så satans snygg. men ja, det är väl typ sånna smällar man får ta, eller?

jag kom hem och fick ångest. värre än på länge. bara satt, och grät. och slog,och grät. ja, det där, igen. sen gick jag upp på mitt rum. skulle göra något för att tänka på annat. började plocka ihop glas vi låtit stå efter oss. tappade ett i golvet. tusen små lila glasbitar över hela golvet. jag orkade bara inte bry mig. jag är fan okapabel, till allt.



det här är bra musik, och att jag upptäcker det först nu är skamligt.

kvällen började guld. efter en rätt tung dag...(dagar)
sushi, mer godis i väntan på emma, och sen kom hon. wiie, typ. hjärtegullet (nu lät jag som en gammal kärring - so whaaat) hade med sig geléhjärtan och chokladhjärtan, nivet i ett sånt där stort hjärta. mums sa jag och öppnade direkt. sedan hämtade vi lite allt möjligt gott där nerifrån också, och så drog vi igång gamla klassikern the green mile. min kära vännina var dock mer inne på pipan som stod 3 meter bort... alltså, filmen stängdes av och vattenpipan laddades. jag var otaggad, då jag sist (med lina) mådde riktigt dåligt. haft en skitdag, kände mig ovanligt äcklig, och så pipa på det. jag trodde jag skulle dö, typ. hursom, jag hämtade datorn istället. skulle väl visa nån intressant bild på någon intressant person, eller nåt...

innan jag fortsätter min story, som nu kommer urarta, så vill jagg bara påminna om i sommras, då vi var några stycken hos viktoria. även då fanns en pipa med i bilden, och lyckas jag inte välta den 3 gånger inom loppet av vad? 10 minuter? notera att jag var enda nyktra personen på festen.

- ja. sen iallafall. av någon anledning kryper jag under slangen, för att visa något på datorn. emma kollar, pipan - välter. inget farligt, om det inte hänt mer nej. men, kolen trillar naturligtvis av och landar - surprise - på mitt tangentbord. vi får panik och kastar av den. var tangentbordet förstört? nej, inte på första anblicken. puh. oj nej, kolen hamnade på mattan! kasta bort. ajdå, hål i mattan. fan! kolen hamnade på golvet, som i mitt rum är en sån där plastmatta. och fan, hål även i den - 3 st. sen till den lilla detaljen att detta inte är vårt hus, vi hyr.

jag tog det ändå rätt coolt, jag skrattade mest. tills nu, då jag kom hem efter att ha lämnat emma vid bussen hem. mitt tangetbord är missbildat. kolen han, under sin typ 2 sekunder långa vistelse på det, göra sönder några av tangenterna. härligt. hur förklarar jag detta för mamma eller pappa och får en ny? ja alltså, vi rökte vattenpipa inne på mitt rum, jag la mig under slangen och den välte, så nu är den trasig. du betalar väl en ny? ... nej, tror inte den funkar.

jag brydde mig verkligen inte om det där med mattan och golvet, inte alls faktiskt. mamma kommer kanske lacka, vår värd kommer kanske tvinga mig att betala. men och? jag har inget att förlora (utom oskulden, ha-ha-ha). ta allt, gärna mig också. bort bort bort härifrån. skulle inte tacka nej.


lugnet innan stormen, eller liknande

 

avslutar med; tack emma, för en supermysig kväll, du står mig nära på ett sätt ingen annan kan, du förstår och bryr dig på ett sätt som är obeskrivligt stort för mig. jag hoppas jag duger för dig också. tillsammans ska vi klara det här! fan att vi ska.

jag är sjuk, fortfarande. men nu kommer det faktiskt ord med olika tonarter ur min min, inte bara obegripliga läten. alltså en bra sak. mindre bra, det är att min näsa gått i strejk. täppt och rinnig samtigt? ohja. febern är nog borta också. en lite "lustig" sak angående den var att igår tog vi tempen, 36,0 grader visade den. ojdå, det måste ju vara något fel på termometern, sa mamma och hämtade den andra vi har. den visade 35,9. inte bra, undertempererad. vilket alltså betyder att min blodcirkulation är riktigt dålig, still. om temperaturen varit denna för ett år sedan, när jag var inlagd, då hade jag kanske begripit det mer, då var jag så jävla sjuk. men nu?? nej, nåt är ju fel.
jag åkte ju som sagt till åsa igår, och där löste vi gåtan. jag hade ju tagit ipren. tjohopp, smart fanny, ipren är febernedsättande. alltså - jag är inte dödligt kall med cirkulation som en döende anorektiker. av den enkla anlednigen att jag inte är särskillt sjuk. hela grejen med allt det här, det är att jag märkte hur jag blev besviken, på nåt sätt. att få svart på vitt ännu en gång att jag inte är underviktig. nej för jag är normal-normal-äckel normal. mer än normal, för normala har lite muskler som de fått av träning, jag har noll och inga muskler. bara feeett.

jag vaknade igen efter frukost vid 10, messade lite till finfina vänner som fortsätter höra av sig, kollade datorn osv. sen gick jag ner för att fixa lunchis, och se - fanny hittar - pizza. igen. det sa liksom bara - värma, packa upp, trycka i sig. och så de där näringsdryckerna också då... vad händer sedan? jo, jag får ett akut, helt galet stort och mäktigt godissug. vi snackar smågodis. jag kollar upp när bussen tilll knivsta går, oj om 15 minuter - den tar jag! sagt och gjort, 25 minuter senare står hon på ica och plockar i hyllan. 2 hg drygt, och så en onödig skittidning - veckans NU! precis vad en sjukling ska ha. frågan är - behöver en tickande fettbomb som jag också godis?? nej, kanske inte.

men nu sitter jag här, ätandes godis, läsandes påhittat svaller om skönhen lindsay lohan (som tydligen lider av en ÄS, enligt denna blaska, vill säga). vilken sekund som helst kommer bror min hem, och då blir det mellis. mamma är i stockholm, hela dagen idag och imorgon. ikväll kommer hennes vän åsa, sällskap till eric främst, eftersom jag , om jag inte varit sjuk i influensan hela veckan, säkert hade varit nån annanstans. men så givetvis - kolla att fanny äter.
och inte att glömma - emma kommer för att mysa. jag har laddat med ytterligare fyllning a lá de icke existerande tomrummen i fannys kropp. så som popcorn, ostbågar, nötter... och nu alltså även lite godis.

nej vet ni vad, ni ska jag återgå till det spännande jag just läste, och så ska jag äta mer godis. hej tjockhet!

http://www.expressen.se/1.476962

intressant, när en tjej på 180 cm och 66 kg sägs åt av en argentur att gå ner några kilon för att få jobb som modell hos dem. sjukt och hemskt - men sant. och ja, det är i den branschen jag vill vara...
men man måste inte vara mager. se tyra banks, hon är vacker med kvinnliga former. (sen kommer tanken "ja men fanny du vet att du tycker hon var ännu vackrare innan, när hon var smal"... men jag skjuter bort den)

egentligen vet jag inte om jag vill vara just modell. kanske inte. kanske handlar det mer om bekräftelse, för är man modell är man vacker. iallafall i mångas ögon. jag kommer aldrig vara vacker i mina ögon, inte ens lite. och jaja, jag vet att nån liten ensam själ därute kan väl tycka jag ser bra ut, i ren desperation. och det är inte fy skam, jag vet. men - jag kommer inte sluta sträva efter mina drömmar och mål. jag vill vara en av de där kvinnorna folk ser på victorias fashionshow och tänker "wow, shit vilken snygg brud!". haha, kul att jag ens vågar skriva den drömmen här... nu har ni iallafall något att skratta åt.
sen till det jag vet att många tänker nu när de läser detta, att utseende är inte allt! och helt rätt, utseende är inte mer än just det - ytan. men utsidan ger insidan en chans, så är det ju. och det finns ingen (ja jag säger ingen, jag tror inte att en enda människa avviker) i hela världen som inte bryr sig det minsta om hur den ser ut. det finns dock massa folk som påstår sig skita i det. och ta inte illa upp, men det är väl antingen för att de är fula, eller för att de tror att det är coolt att inte bry sig. och med fula menar jag inte att jag anser att de är fula, utan att de själva inte är nöjda, för ingen är nöjd. (jävlar vad jag förklarar mig hela tiden? varför det, det är min blogg, jag skriver det jag står för. men - jag vill inte bli totalt missförstådd, jag har ju faktiskt ett bra budskap, i botten. jag vill bara uttrycka mig så tydligt och rättvist som möjligt, you see)

hur som, modella är kanske inget jag vill leva på i resten av mitt liv, om jag inte får chansen. det vill säga, jag kommer inte rusa efter alla argenturer och skicka in nya bilder varje månad, och jag kommer inte mingla i stockholm i hopp om att bli upptäckt av en modellscaut. nejnej, just nu har jag roligt med vänner, så som steph och simone, vårat team-work duger så bra så. vi gör alla tre det vi tycker om, och får ett fint resultat, om jag får säga det själv, och tänk för det får jag!
nu när steph är borta ett tag har lina tydligen fixat och trixat lite så vi kan fota med nån annan inom snar framtid, det ser jag självklart fram emot! får se om han kan överträffa stephanie bakom kameran (och i photoshop..?)

det var kvällens kloka ord från mig, se nu ska jag sova. imorgon blir det ingen skola heller, då jag 1) har feber 2) hostar så det gör ont och blir yr, och så det egentligen största skälet: jag skäms. jag hatar fodralet jag nu bor i, all denna vaddering och allt det äckliga. jag har inte lust att visa mig för en levande själ. inte ens mig själv. jag gräver ner mig själv i sängen, släcker lampan och försöker sova bort mina dagar. yes, det är såhär mitt liv kommer se ut tills den dagen jag kan operara mig.
pusshej

jag är nyhemkommen från enheten, det vart inte mycket till samtal med åsa idag inte, med tanke på att jag inte kan prata utan att låta som en rostig walkietalkie. men vikt togs och woops! upp ytterligare 1 kg, greatness, nu rusar det fullständigt iväg... semlor, kakor, glass och annan skit slinker ju ner, jag tänker att "äh jag kan unna mig, går inte andra upp av det så gör inte jag det heller", men ack så fel, jag äter ju faktiskt tre gånger så mycket mat + dricker näringsdrycker som alla andra inte gör, så jag GÅR faktiskt upp, bevisligen. jaja, jag måste ju upp för att bli av med dessa drycker och för att få börja träna. som jag ju verkligen vill. jag funderar ganska mycket på vad det kan tänkas bli... blir det handboll igen tro? det var ju det jag levde för förut, jag älskade att springa på kontringar, köra lite fult och sen att jag fick utvisningar och hårda ord av tränarna, det var ju bara en grej som hörde till. (de var faktiskt väldigt nöjda med mig för det mesta)

oj, nu är det mat, indisk lammgryta med naanbröd blire! mumsi, jag återkommer sen :)

---

update; eftet lunch.

hej igen!
ja nu sitter jag här, mätt och belåten(?). grytan var så himla god, och naanbröd är ännu godare och så hittade jag ett par indiska chips, de heter typ padumas eller nåt, skitgoda!  och så avslutades lunchen som vanligt med 2 frusna nd...

ja och nu har jag spikat mina helgplaner också, iallafall fredagkväll och lördagkväll. inget festande nu inte, nej det blir mys hemma med emma imorgon (om inte någon rolig filur hör av sig och meddelar partyparty, då kan det ju hända att vi överväger att förflytta oss) och sen på lördag ska jag in till stan och äta maat med christoffer. jag tror och hoppas vi får en trevlig kväll, dock utan efterhängsna brudar med kameror, he-he-he.

jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mina timmar åt nu under eftermiddagen... det ser ut som om jag får sätta mig vid skrivbordet och räkna lite matte, ty jag har missat 3 lektioner nu eftersom jag varit sjuk. men det gör mig faktiskt ingenting, jag är ju som några av er kanske vet en liten matte-nörd, jag älskar matte! (det var inte ironi, vill jag bara poientera...) jag lär uppdatera bloggis senare idag, tills dess får ni ha det så bra! pusss

min hals gör så ont, stackars stackars mig!! det bränner, ajaj.

jag har nu i ungefär en och en halv timme ägnat mig åt en rätt kul sak, nämligen att sätta upp bilder från fotograferingarna med steph och simone. det blev fint så fint. jag satte upp allihop på garderobsdörrren, tänkte att då kanske jag känner mig lite bättre till mods varje morgon då jag öppnar den och känner mig som fulaste tjockisen. för bilderna är verkligen fina. (hur pass mycket stephie redigerat dem vill jag inte ens veta)





nej nu ska jag hoppa in i duschen! för jag hoppas på skola imorgon, och för tillfället känner jag mig otroligt äcklig, efter att ha gått i t-shirt och shorts i över 2 dygn i sträck. om det blir skola återstår att se, jag tvivlar... men på morgonen ska jag iallafall till sjukhuset och åsa. hoppas det går bra, då är jag nöjd. och vad som är bra ska vi inte ens prata om, för jag är så otroligt delad på den punkten...

jaha, dagen började som så att vi alla försov oss. eric slängde i sig favoritfrukosten ägg och bacon på exakt 6 minuter (jag kollade klockan) och sedan springa till bussen. mamma är ledig den här veckan och jag är som sagt rätt o-frisk. efter frukost gick jag och la mig och väcktes av telefonen, det var andrea som ringde. jag överdriver inte när jag säger att jag lät som en dammig radio i rummet bredvid, men hon verkade uppfatta det jag sa iallafall :)
sen gick jag upp och åt lunch, som avslutades med en halv liter glass, eller rättare sagt 2 frusna näringsdrycker. så om ni blev impade av mitt kcal intag i enbart glassform - ha! det var alltså ungefär det 4dubbla av det ni först misstänkte... hm, känns ju måttligt kul. och så kommer mamma hem med semlor också. som vi ska ha till eftermiddagsfikat. jag säger ju det - jag göds. äckligt, jag vet. men gott, det är det också.

oj, nu ropar mamsen att det är dags, semlan står på bordet och kaffet är klart! lika bra att springa ner och proppa i sig den och ha det överstökat. och så ska jag njuta lite också, såklart.


SS -Snygg Sjukling
taggad att mumsa en semla? nej.

nu har bloggen varit öppen i mindre än 7 timmar, och statistiken är uppe i 260+ för dagen. bra, men upp upp nu...

idag kom min kamera tillbaka, hel och fin. och så ringde jag min farfar för att mamma igår sa till mig att ringa honom och gratulera på 82års dagen. kände mig som en duktig sondotter när jag tog telefonen och pratade lite om totalt oviktiga saker med min farmor innan jag bad att få prata med födelsedagsbarnet (barnet? gubben) det var tyst några sekunder, sedan sa hon "men fanny, farfar fyller inte år..?" jag hade ju dubbelkollat i mammas kalender och allt, det stod klart och tydligt beat 82 på den 27e januari. "han fyller ju år i mars" fick jag ju då också veta av min kära farmor. och i bakrunden skrattade farfar, och tur det, att han inte tog illa upp. nej han tog telefonen och tackade så mycket att jag faktiskt gjort mig mödan att ringa honom. det var lite pinsamt, sisådär, att ringa för första gången på evigheter, och så blir de jätteglada att jag hör av mig, och sen trodde de att jag bara kände mig skyldig att gratulera. fel dag. jag skyller på mamma.

jag tänkte sova nu, för en gångs skull innan midnatt (notera att jag skrev midnatt, låter ju lite högtidligt och så). ser ut som om jag stannar hemma imorgon med, om jag inte på något mirakulöst vis vaknar upp och mår alldeles strålande. sannolikheten för det senare är väl cirkus 2,36 % - men hoppas kan man ju! om jag fortfarande är sjuk medföljer dock en bra sak ; jag slipper gå till familjepsykologen med mamma. hon, kvinnan, vet ingenting om min sjukdom och tar alltid mammas parti. jag har svårt för henne.

skitsamma, nu blire till att släcka lampan och försöka sova. vilket inte kommer bli svårt alls, känner jag. tips på vad jag kan göra hemma imorgon? tråkade ihjäl mig idag. jag bara åt. och designade bloggen. och äta lär jag ju göra imorgon med, men designen är ju då klar. alltså har jag många timmar framför mig utan planer...
godnatt och dröm sött och allt det där, vi hörs.

att det inte syns - bullshit.
det syns, och det är inte positivt. det är äckligt och fult.
jag märker hur jag återigen skäms, tänker att jag borde välja kläder som döljer.
jag vill inte visa mig, jag ser andra snygga, vackra, smala tjejer och avundas dem.
varför gick det såhär? varför måste just jag vara såhär? fy.

jag önskar det vore som de säger, att bara man kommer upp i en frisk vikt och kroppen mår bra så tycker man bättre om mig själv, man lär sig acceptera sin kropp. men fan, det är ju inte så! hur många gånger har jag inte varit uppe i en "bra" vikt nu? 5 gånger, för att vara exakt. och varje gång är det samma sak - jag vantrivs. och nu kan de inte säga att det är den sjuka fanny som tänker så medan hon är underviktig, för jag är ju inte det längre. jag är ... normal. usch och fy, jag önskar jag kunde ta en kniv och bara skära bort allt det äckliga. jag önskar jag var några cm längre. jag önskar mina lår var smalare. jag önskar magen var mindre mjuk. jag önskar armarna var tunnare.

jag ser bilder som bara är några veckor gamla, jag ser ställen där det nu sitter så mycket mer. jag blir så ledsen, jag känner att jag faktiskt gråter, igen. jag känner hur all livslust försvinner, jag sa ju det - det är nu när jag närmar mig ert mål som jag mår skit. jag sa ju det - att jag skulle hata mig själv och min kropp. jag sa ju det.


yes i do, i do...