23:36
som en bebis, ligger hon. och tittar på mig.
hundar älskar matte bara för att de är just matte.
matte ger mat. matte går upp mitt i natten för att kissa valpis.
matte duschar när blåbären mognat och valpis är lila.
jag började tänka hur det skulle kännas att ha någon människa
som tittade på mig och älskade mig för att jag var jag.
då började jag gråta, för så kommer det aldrig bli.
det var då ... det var fint
om jag fick önska en enda sak, vet ni vad det skulle vara?
inte att jag aldrig skulle blivit sjuk, för det är det bästa som hänt mig. jag tvingades gå igenom saker de allra flesta aldrig ens behöver komma i kontakt med. och jag fick göra det till största del själv, människor jag trodde var vänner vände ryggen och mina föräldrar skickade bort mig. jag lärde mig att inte ta något för givet, jag lärde mig att den enda man i slutändan kan lita på är sig själv. ensam ÄR stark. för släpper man inte inte nån kan ingen skada en heller. det lärde jag mig. och jag lärde mig uppskatta, jag lärde mig hur viktigt ödmjukhet är, jag lärde mig så mycket om mig själv.
nej, jag önskar att jag kunde resa tillbaka exakt ett år i tiden. det vore så ... underbart. jag skulle utnyttja allt det jag aldrig vågade utnyttja, jag skulle uppleva så mycket jag aldrig vågade uppleva. det finns absolut inget jag önskar mer.
crash bang boom
ångesten äter upp mig.
äter
upp
mig
det gör ont.
gör
ont
jag vill dö.
Så dum som jag är, kan jag inte förstå, hur jag ska bära mig åt, för allt blir fel
jag hatar hur falska människor kan vara
hur ni kan se mig i ögonen och säga en sak
och sen gå och göra något så äckligt.
varje dag får jag höra att jag betyder nåt
för er för dig för nån för flera
det är lögn.
så trött på era tomma ord
era skratt som är ihåliga
era löften som ni bryter
allt ni gör som bara är
spel.
jag hatar det
jag hatar er
jag hatar mig själv
för att jag tror på det.
jag måste sluta vara så naiv
så godtrogen
det finns inget i det här som känns bra
det värsta är att jag trodde
jag hoppades
jag önskade
som vanligt
så blir jag bara besviken.
17:20
men jag tappar det mesta mer och mer, och nu tror jag bloggen snart ryker också. jag har ingenting att skriva om. jag har ju ingenting längre. inget liv. vad hände med all den styrka och all den kraft jag hade? vad hände med hoppet och tron och glädjen och livet? jag tror inte att det någonsin funnits, faktiskt. man är nog rätt bra på att ljuga och luras om man lyckas lura sig själv.
linnéa sa alltid att hon aldrig skulle bli 15. hon tog sitt liv en vecka innan. bara liten parantes
17:27
det gör jag bara när jag mår som absolut sämst. gjordes antalet gånger under min tid som iskriven. hemma på permition = bråk, skrik, tårar och tokio hotel.
jag älskar deras musik. kanske inte för att all musik är så jävla bra, utan för att den ger mig så många minnen. jag minns hur jag började lyssna på dem 2005, och hur jag då alltid hade britney spears parfym curious. bara jag luktar på den eller lyssnar på th så blir jag alldeles varm i hjärtat. för tidig vår 2006 tog ju livet en vändning och de bästa åren i mitt liv var på g.
jag sätter på schrei på repeat och försöker önska mig tillbaka ... helvete.
00:46
jag vet inte riktigt varför de vill ut,
vad tror de? vad tror de är så fantastiskt här ute?
hade de förstått vad jag sa hade jag sagt åt
dem att stanna där inne, så de slipper.
det finns ändå inget här att hämta, inte för oss.
.låt.mig.bara.
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö dö
morning sunshine
men det går. jag kan. jag har klarat allt annat jag verkligen velat, så också detta ska gå. jag måste intala mig själv att jag HAR saker att kämpa för, att det ÄR värt det, att också jag kan bli LYCKLIG.
när jag tvivlar som mest, säger jag mantrat åsa alltid drar när vi pratar om mina tankar i motsatt riktining, dvs att allt är hopplöst och skit. "tänker man en tanke tillräckligt många gånger så blir det en sanning". så, jag får tänka att det går, varje dag hela dagen - då blir det en sannning.
point of pointless
hur töntigt och överdrivet djupt det än må låta, så tänker jag fråga: vad är meningen med livet?
jag undrar hur ni tänker, hur ni ser på det hela. för det här är frågan jag har vänt och vridit i skallen senaste månaderna. jag kan inte komma tillrätta, jag kan inte lägga in frågan i ett fack och låta det ligga, jag kan inte komma fram till ett bra svar.
- förmodligen för att det inte finns ett bra svar.
men jag undrar ändå. jag undrar varför vi sitter här, allihopa. vi är snart 7 miljarder människor på jorden, och varenda en lever sitt. det är ju helt sjukt. alla föds, alla lär sig gå, tala, tänka, alla har en familj, även om de inte är med den, men jag menar alla kommer ju någonstans ifrån. man älskar, det spelar ju ingen roll om man bor i västvärlden och kan gå i skola och jobba, eller om man bor på gatan i afrika och knappt kan gå - man hittar alltid någon eller något att älska. alla har mål och drömmar, vissa ouppnåliga andra realistiska. många lyckas genomföra sina drömmar, men det är nog fler som inte gör det. alla blir någon gång dumpade, i stort sett. partner, vän eller något annat, men lämnad blir man från något håll, mer eller mindre starka band bryts, och gammalt umgäng byts sakta ut mot nytt. alla bli äldre, svagare, tröttare. tillslut dör man.
det är så jävla.. meningslöst. alla gör i stortsett samma sak, bara på olika platser, med olika människor och på olika sätt. men alla "lever livet", som man säger i positiva sammanhang. men är det så himla gött det här? jag menar, jag är fullt medveten om att det är de små sakerna som gör livet så härligt ibland. små kickar av glädje, kärlek, lycka. och jag önskar att de kickarna övervägde de andra kickarna, de där kickarna som sparkar åt helt fel håll. jag tror inte det är så många som förstår det här, och det är ju bara bra. det är väl därför majoriteten inte väljer själva att avsluta sina liv utan lever tills de dör naturligt, i någon form.
jag önskar jag kunde känna motivation, hopp och tro igen. men jag inser nu att jag gjorde nog aldrig det. jag levde för att visa att jag kunde, att "jag gör fan precis som jag vill", och ibland mådde jag rätt bra, det ska livet ha, men inte ofta, inte starkt - inte på riktigt. och det jag känner nu är bara: varför? varför i hela fridens namn ska jag återgå till något som vi alla, utan undantag, vet ändå slutar med döden? jag orkar inte leva och känna smärta mer, jag orkar inte gå omkring och låtsas att de där små, futtiga stunderna är värda guld. för de är ju inte värda någonting i långa loppet.
02:14
23:28 - this is it
värsta dagen på väldigt väldigt länge. jag har gråtit mer än jag gjort under hela förra året. non-stop. hysteriskt. panik. ångest. vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska bete mig, var jag ska vända mig. jag måste nu, klarar inte mer. jag har bestämt mig. ni ska få se. klarar inte mer.
22:22 - mitt minne av linnéa
jag har suttit med den här inlägget uppe i flera timmar. inte vetat vad jag ska skriva om.
så jag har googlat lite, läst bloggar, funderat, gråtit, kännt, tänkt efter... och nu vet jag.
snart är det maj. och till maj hör den 30e maj. dagen då linnéa tog sitt liv. linnéa, den vackra, kloka och starka flickan jag lärde känna under tiden som inlagd. jag måste skriva av mig. vet inte om jag berättat hela den här historien här förut. om inte, här har ni, om ja, då får ni den igen.
jag blev inskriven i slutet av december. som enda anorektiker på 44 kilo bland killar och tjejer som hade helt andra problem kände jag mig otroligt ensam. personalen kunde inget om min sjukdom, och kommunikationen mellan dem och personalen på ätstöningsenheten där jag kommit från var värdelös. man gjorde absolut ingenting där, inte ens tv fick man se om dagarna, för att citera personalens motto: "era jämnåriga är i skolan, inte se de på tv nu inte! så då ska inte ni heller göra det". JAHA, men våra jämnåriga har inte samma jävla problem som vi har, eller? de sitter inte inlåsta i rum med skottsäkra fönster och dörrar man inte kan öppna utan kod och kort, eller? typisk regel som finns bara för att. hursom, man fick underhålla sig så gott det gick själv. tillsammans.
jag var där längst av alla, det var ju en akut avdelning egentligen, och min vistelse där på 4 månader var knappast akut - det var förvaring. så jag träffade många tjejer och killar, de flesta var vackra människor som hamnat så brutalt snett i livet. jag saknar dem ibland. vi hade en gemenskap, vi hade inga andra än varandra. men de andra droppade ju av, ingen var där lika länge som jag. det kom och gick sorgsna, vilsna själar varje dag.
en dag, den 13 april för att vara exakt, kom linnéa. jag minns hur jag på väg från mitt rum till toaletten slängde en blick in i sällskapsrummet. jag stannade till, där satt en ny tjej och log stort. hon hade den där lystern, och alla lyssnade på allt hon sa. ingen mötte linnéa utan att bli charmad. jag väntade lite, och gick sedan dit för att hälsa. hon hälsade glatt och jag fastnade i hennes nät redan då. jag såg henne utan tvekan som den "normalaste" av alla jag träffat på psykiatrin, och eftersom jag inte hade såna problem utan var där pga av min anorexi, så kändes det bra att vara med linnéa.
hon var bra på allt, kommer jag ihåg. hon spelade piano, gitarr, hon dansade magdans, hon kunde laga mat, hon skrev bra. hon var vacker. jag var avundsjuk på hennes kropp, hennes charm, hennes energi, hennes leende.. allt vara nästintill irriterande perfekt. hon lärde mig spela gitarr, det gick ju sådär. vi spelade kubb om försommarkvällarna, vi skrattade och skämtade.
en dag kom linnéa tillbaka från en permission med en omlindad hals. vi visste väl alla vad som hänt, men jag ville inte ta för givet, jag ville fråga henne. jag kommer så väl ihåg hennes svar, som hon gav efter att ha lett ett snett leende: "fanny, varför tror du jag är inlagd på psyket?"
jag skrevs ut i april-maj nångång, och kom bara till middag, när ätstöningsneheten hade stängt. linnéa var allt oftare hemma, och jag trodde hon börjat må bättre. det var väl vad alla trodde, även den utbildade personalen inklusive läkare och psykolog. men linnéa hade en plan. den är så självklar nu efteråt, det tror jag alla inblandade ser. hon sa det alla ville höra, hon betedde sig som alla ville hon skulle - hon låtsades.
den 30 maj uppträdde björn gustavsson och soran ismail på musikens hus i stan, och linnéa var där. jag med. men jag hade ingen aning om att linnéa var där också. hade jag vetat det hade jag letat upp henne och hälsat såklart. men jag visste inte, och när det var slut åkte jag hem. nästa dag ringde vännen jag varit med på uppträdandet dagen innan, som också gick på linnéas skola. jag svarade tredje gången hon ringde, och det första hon sa var "har du hört om linnéa?". jag tänkte inte ens på att hon kunde ha gjort det, jag sa bara utan att tänka efter "va, nej?", och så får jag höra det: "linnéa är död. hon hoppade framför tåget igår. hon var och såg björn och soran, sen cyklade hon till gamla stan och tog sitt liv".
jag gick runt som i ett vakum, inte bara den dagen utan flera dagar efteråt. hon gjorde min tid på avdelningen så mycket lättare och roligare. hon var en fantastisk människa. hon förtjänade att må bra. men det gjorde hon inte, och plötsligt var hon bara borta. jag tänkte på henne dagligen, och ett år senare skrev jag om det i skolan. i samband med det kontaktade jag hennes mamma, ludmilla, och hon kom ihåg mig. det värmde att linnéa tyckt om mig och sagt det till sin mamma. det värmer fortfarande, kanske gjorde jag hennes tid som inlagd lite lättare också? jag fick åka hem till ludmilla, jag fick sitta på linnéas orörda säng. det var fullt med teckningar och brev som vänner skickat. jag intervjuade ludmilla till skolarbetet, men för mig var trippen dit så mycket mer. det betydde otroligt mycket att få komma dit.
jag vill veta var hon tog sitt liv, jag vill åka dit och lägga en blomma. jag vill sitta där, minnas och känna. jag kommer lipa som bara den, jag gråter nu bara av att skriva allt detta. men en tjej som linnéa försvinner inte utan att lämna djupa spår efter sig.
HELVETE HELVETE HELVETE
jag klarar inte av mer.
måste jag se till att få ett slut på det här nu.
det.här.funkar.inte
tillsammans var vi starkare än gudarna, vackrare än änglarna och trognare än döden
jag har verkligen ingenting att blogga om.
jag saknar ditte. jag saknar v.
men mest jag saknar a.
a fina a... den enda som visste allt om mig, som fanns hos mig från 2006 ända tills slutet av 2009.. som älskade mig och ville ge mig det bästa. hon visade mig världen, hon visade mig lycka, hon visade mig kärlek. hon gjorde mig stark, hon gjorde mig självständig. utan henne är jag ingenting. så vem fan är jag nu? ingen alls. jag finns inte mer. jag gav allt jag hade och var till a. fick tillbaka mer än nog. så kastade jag bort det. hon är arg nu, det känner jag, hon vill få mig att lida. inse att utan henne blir det såhär - såhär går det fanny.. det var ju inte ens medvetet jag kastade ut henne ur mitt liv, det skulle aldrig bli så. vi gav varandra vårt ord, vi sa föralltid. jag svek. jag är en hemsk, värdelös människa, vän och älskare. för a var mitt allt, och tillsammans var vi oslagbara. tillsammans var vi starkare än gudarna, vackrare än änglarna och trognare än döden.
jag saknar dig så jag dör det sista lilla jag inte redan dött inombords.
bild från 20 augusti 2007