tillsammans var vi starkare än gudarna, vackrare än änglarna och trognare än döden

Oj..

Fanny, försök att sluta tänka tillbaka och sakna.. Förmodligen därför du inte mår så bra igen!

Tänk att du ska göra nått åt din situation nu, det som du är i nu istället! Så kommer du kunna ha allt det där som du saknar så himla mycket!

Det är väl värt alla försök som gå att tas.

Älskar dig gumman!

Vill bara att du ska må bra..

SLUTA LEV I DET GAMLA.

A är en vän som man romatiserar. A är egentligen inte din bästa vän - A är den som drar ner dej, som kliver på dej. A är en egostisk vän som inte vill dela med sej av dej till andra. A isolerar dej. A är en falsk vän.



A är inte din vän.



Se framåt och ta till vara på dina riktiga vänner...!

Tack för ditt gensvar i min blogg. Det är modigt av dej att våga stå för vad du känner. Jag förstår dej till viss del: Visst är det underbart att mättas av känslan av självkontroll och att verkligen kunna behärska sin egen kroppsform. Jag kan också känna att jag vill vända om för jag kände mej aldrig sårbar. Tvärtom, jag kände mej väldigt stark och klarade mej utan det där sociala samspelet med andra. Jag är inte normalviktig än på långa vägar, jag är inte frisk på långa vägar men jag känner redan en stor sårbarhet nu när jag försöker att fokusera på annat än min kropp.



Det är inte fel av dej av känna som du gör men det är väldigt tråkigt. Även fast jag inte känner dej så verkar du vara en person med så många kvaliteér och med energi som kan läggas på mycket bättre saker. Du är väldigt söt, du verkar ha en konstnärlig ådra och jag tror att du är väldigt rar mot dina vänner.



Svagheter kan omvandlas till styrka Fanny.. En ätstörning bryter ner och förgör och framför allt förvägrar den en att uppleva genuina känslor..



Jag hoppas på dej!

Ännu ett gensvar som riskerar att bli ett eko: Märkte du själv vad du skrev i min blogg ler lite? Du skrev att dina vänner svek PÅ GRUND AV din sjukdom. Man kan tycka att riktiga vänner inte sviker utan ställer upp i vårt och torrt men vänner är av kött och blod och inte rustade för att ha samma uthållighet som "vi anorektiker" har. För visst har vi väl för himla svårt att ens stå ut med oss själva ibland? Och när till och med familjedynamiken börjar knaka i fogarna till följd av ens sjukdom så inser man vilka oerhörda påfrestningar anorexin orsakar. Har jag rätt eller har jag fel?



Man brukar säga att man står sej själv närmast men med tiden har jag börjat inse att sjukdomen skapar en extrem distans till mitt äkta JAG. Anorexin fungerar som en rustning på både gott och ont men det DU känner är aldrig fel. Det är nyanserna som skapar LIVET vilket ätstörningen helt raderar. Det är jätteskönt att inte behöva känna sorg och ledsnad men, säg, är det inte också väldigt ensamt i längden att inte kunna glädje och bara vara så himla TOM..?



"Gå ännu en liten bit. Kanske det ljusnar.."



Tack för dina rader i min blogg - det betyder mycket när folk förstår det jag försöker förmedla. Jag skriver med innerlighet och med en förhoppning på att väcka nya kämpartag hos andra. Titta snart in igen...!



Kram // Cinnamon