vad jag ahr gjort idag? sovit ut för första gången på fleera dagar (dvs längre än 1) - gudars så skönt!!
annars har jag inte gjort så mycket mer idag. jo jag har färgat håret, det gick sådär jättebra som det alltid gör när man gör det hemma. lite fläckar på handfatet, hyllorna och givetvis i nacken och pannan. och öronen, inte att glömma! annars gick det rätt ok.
jag och mamma drog oss in för att se bio också, vi såg precious. lite för upphåsad kanske, men man kan ju inte säga att en film om en överviktig 16åring tjej i harlem som blir misshandlad av sin mamma och våldtagen av sin pappa, som hon får 2 barn med (varav ett med downs) innan han dör av aids som han också gett henne , är dålig. det går ju liksom inte. då dör man nån form av skam-död över att ha sagt så. men den var ok, bra skådespeleri, men inte så mycket mer än så. det fanns ju en del roliga saker, men man vågar ju nästan inte skratta åt dem, man sätter skratten i halsen, för man vet ju att det inte är en rolig film. som att hennes dotter med downs hette mongo.

ett fint citat jag fastnade för dock: "vissa människor har någon form av inre ljus. jag tror att de varit i en mörk tunnel, och att det enda ljus de hade då kom inifrån. när de kommit ut ur tunneln försöker de ljusa upp andras väg". nåt sånt, minns inte exakt. men fint var det iallafall.

nu ska jag se entourage med mami, för att uppfylla dagens skrattbehov. jag lär ju återkomma senare ikväll, annars imorgon. you know it

hur töntigt och överdrivet djupt det än må låta, så tänker jag fråga: vad är meningen med livet?
jag undrar hur ni tänker, hur ni ser på det hela. för det här är frågan jag har vänt och vridit i skallen senaste månaderna. jag kan inte komma tillrätta, jag kan inte lägga in frågan i ett fack och låta det ligga, jag kan inte komma fram till ett bra svar.

- förmodligen för att det inte finns ett bra svar.
men jag undrar ändå. jag undrar varför vi sitter här, allihopa. vi är snart 7 miljarder människor på jorden, och varenda en lever sitt. det är ju helt sjukt. alla föds, alla lär sig gå, tala, tänka, alla har en familj, även om de inte är med den, men jag menar alla kommer ju någonstans ifrån. man älskar, det spelar ju ingen roll om man bor i västvärlden och kan gå i skola och jobba, eller om man bor på gatan i afrika och knappt kan gå - man hittar alltid någon eller något att älska. alla har mål och drömmar, vissa ouppnåliga andra realistiska. många lyckas genomföra sina drömmar, men det är nog fler som inte gör det. alla blir någon gång dumpade, i stort sett. partner, vän eller något annat, men lämnad blir man från något håll, mer eller mindre starka band bryts, och gammalt umgäng byts sakta ut mot nytt. alla bli äldre, svagare, tröttare. tillslut dör man.

det är så jävla.. meningslöst. alla gör i stortsett samma sak, bara på olika platser, med olika människor och på olika sätt. men alla "lever livet", som man säger i positiva sammanhang. men är det så himla gött det här? jag menar, jag är fullt medveten om att det är de små sakerna som gör livet så härligt ibland. små kickar av glädje, kärlek, lycka. och jag önskar att de kickarna övervägde de andra kickarna, de där kickarna som sparkar åt helt fel håll. jag tror inte det är så många som förstår det här, och det är ju bara bra. det är väl därför majoriteten inte väljer själva att avsluta sina liv utan lever tills de dör naturligt, i någon form.

jag önskar jag kunde känna motivation, hopp och tro igen. men jag inser nu att jag gjorde nog aldrig det. jag levde för att visa att jag kunde, att "jag gör fan precis som jag vill", och ibland mådde jag rätt bra, det ska livet ha, men inte ofta, inte starkt - inte på riktigt. och det jag känner nu är bara: varför? varför i hela fridens namn ska jag återgå till något som vi alla, utan undantag, vet ändå slutar med döden? jag orkar inte leva och känna smärta mer, jag orkar inte gå omkring och låtsas att de där små, futtiga stunderna är värda guld. för de är ju inte värda någonting i långa loppet.

jag såg detta på facebook idag, och vem fan gör en sån grupp? HON VAR JU FUL!?!
på tiden att de skaffade en snygg modell! emanuela de paula, asfräsh brasilianska
som gått victoria's secret fashion show - snacka om uppbyte!

Uppslag till webbtidning

Alla har vi drömmar. Vi har våra egna mål och vi går alla olika tillväga för att uppnå dem. Finns det något rätt och fel? Det finns sätt som du tycker är alldeles korrekt, men som jag kanske tycker är galet misslyckat - och tvärtom. Att drömma är ett sätt att hålla modet uppe. Den som inte längre drömmer, den har gett upp. Då har gnistan slocknat och hoppet är dött. Man måste se framåt, tänka att det alltid kommer en ny dag med nya chanser. Det kan gå åt skogen tusen gånger innan man äntligen lyckas. Kanske är det så att det rent utav ska gå käpprakt åt helvete, för att man ska uppskatta lyckan desto mer när man till slut drar vinstlotten? Men det är inte alltid bara tur eller otur, man ska inte sitta passivt och vänta på att något ska hända. Du är din lyckas smed, som man brukar säga. Du kan inte rita en karta, du kan inte skriva en beskrivning för andra, men du kan välja vägen du ska gå. Och det är det bara du som kan. Andra kan ha åsikter, andra kan säga sin mening och totalsåga dig för din, men stå på dig. För om du följer andras vilja, om du uppnår deras mål, var har du hamnat då? Inte där du ville i alla fall. Du kanske är den de vill ha, men du är inte längre du. Om de vill ha den du då blivit, då är det ju inte dig de egentligen vill ha. De har i så fall en bild av den de vill ha, och du råkade bara vara den som fick formas, du blev den som fick passa i mallen. Det kanske funkar i början, du kanske till och med tror själv att det är du. Men någon gång spricker det. När du till exempel får chansen att uppfylla din dröm, då inser du plötsligt att du levt någon annans. Men är det försent, eller går din dröm fortfarande att leva?

Om du tar ett steg bak, om du ser dig själv utifrån – vem ser du? Är du den du vill vara? Inte? Vet du, du kommer nog aldrig riktigt bli den du allra helst skulle vilja vara. Men det är det du måste kämpa för. Det finns nog ingen människa i hela världen som tittar sig själv i spegeln, som ser tillbaka på sitt liv, och är helnöjd. Det är en perfektion som vi i dagens samhälle har byggt upp. Ouppnåelig och omöjlig att förverkliga. Det är inte bara det yttre, även om det är det vi ser varje dag. Utan det inom oss, alla tankar, alla krav, all stress. Det handlar inte om att vi får höra vad vi måste, av alla andra. Det är vi själva som sätter press, det är du själv som är den orimliga diktatorn i ditt huvud. Varför ska det vara så? Varför kan vi inte bara luta oss tillbaka och tillåta oss att njuta? Att vara nöjda, att säga till oss själva att ”hey! Jag duger, jag är bra precis som jag är”?

Det finns otaliga självhjälpsböcker som skrivits av män och kvinnor som påstår sig ha en lösning. De tror att deras facit stämmer på oss alla. Men där är det de som inte förstår den mänskliga ekvationens uppbyggnad. Vi är inte som mattetalen, inte ens som de allra svåraste vi lär oss på högskolan. I matematiken finns en logik, den fattas tyvärr hos människan. För vi är inte bara materiella. Vi har en själ. Det finns något inom oss som vi inte kan sätta fingret på. Det finns något som ingen, verkligen ingen, kan förstå till hundra procent. Och det är just detta som gör oss unika. Men det är också detta som sätter käppar i hjulen för oss när vi försöker hjälpa någon annan. Alla har vi säkert varit i den positionen att vi så otroligt gärna vill förstå och hjälpa någon vi älskar, men det går inte, för den vi vill hjälpa tänker i andra banor. Det måste inte vara en psykisk sjukdom, det är ju bara just det här att vi är olika.

Därför, försök inte styra någon annan människa och hennes liv. Se om ditt eget istället, ta kliven mot dina mål. Jobba med dina drömmar och se hur du för varje litet steg växer och hittar dig själv. För det, det är något som ingen kan göra åt dig. Det finns inte heller någon som kan ta ifrån dig rätten att drömma. Utan drömmar finns ingen verklighet, och ur verkligheten kan du uppnå dina drömmar.

Fanny Roethlisberger, FR1JM, GUC

har precis lagt på luren, pratat med jules i 3 timmar. åh vad jag gillar den tjejen. vi ligger på samma våglängd, som man brukar säga (vem fan brukar säga så? jag tror iaf jag hört att man kan säga så).

just nu sitter vi och skickar roliga, alldeles för bortglömda, bilder till varandra på msn.
kanske visas de här nån gång.. de flesta. nån. kanske.

nu ska jag se film, om ni undra. ciao!

[klicka på bilden för att komma till Julias blogg]

blev inbjuden att gå med i "alla vi som öppnar kylskåpet när man har tråkigt" på facebook igår, och förutom att det är grammatiskt fel att skriva "vi som .. när man har.." , så förvånande att den gruppen inte skapats tidigare. nu har jag iallafall tråkigt så jag tänkte gå ner och fixa lite fredagsmiddag. pasta med skaldjurssås , mmmm...

en vän frågade (ironiskt?) om jag inte kunde göra videoinlägg när jag lagar mat och lägga upp här. när du ser den här bilden, kevin, tar du tillbaks frågan då?

någon kommenterade så finurligt för ett tag sen på ett av mina längre inlägg: "WALL OF TEXT"
och det känns som om jag kommer frotsätta med de där satans väggarna, jag har mycket i skallen just nu. först på tur, det är det där med extremisism. jag dras med krav att vara felfri, på topp, bäst - i allt. hur är det med er?

jag försöker komma på något som jag skitit i, något som jag inte försökt vara bäst på, men det går fan inte. jag har absolut inte alltid lyckats vara just bäst - men då pissar jag på det och går där ifrån. men det tar ett bra tag innan jag ger upp, jag är jävligt envis.

tränar jag - då tränar jag jävligt mycket och hårt. är jag slö - då är jag jävligt slö. satsar jag i skolan - då satsar jag allt. äter jag lite - då äter jag extremt lite. äter jag mycket - då äter jag fan mycket. städar jag - då ska varje centimter vara ren. bryr jag mig inte - ja då förfaller allt och jag plockar varken undan kläder eller prylar eller damm. gillar jag någon - då gillar jag den väldigt mycket. gillar jag inte någon - då hatar jag den. och så de klassiska - är jag på gott humör kan inget stoppa mig, inte en sur mamma, inte en hundbajs under skon, inte en vurpa på isen - inget. jag skrattar åt allt då, kan ta det med en klackspark och gå vidare. mår jag däremot dåligt, då mår jag åt helvete (nu har jag i och för sig nått nån ny nivå på skalan jag inte trodde fanns, tydligen är helvetet djupt och med olika platåer). när jag mår så får inget i världen mig att må bra. jag kan le, jag kan skratta, jag kan prata och jag kan om jag anstänger mig verka rätt normal.

det tröttar ut, att aldrig nöja sig med lagom. allt eller inget. antingen eller. bäst eller sämst. först eller sist. levande eller död.

sicken beach-body man hade där då! för att inte tala om charmerande ansiktsuttryck


yvonne i sitt esse, gotta looove this crazy girl


jag har ingen aning om vad jag gör. nåt fult är det, i varje fall


världens bästa cigg röks på en balkong med havsutsikt efter en lång natt på club cuba!


sötkusin <3


pose like you meant it


som sagt, då hade jag muskler! haha

värsta dagen på väldigt väldigt länge. jag har gråtit mer än jag gjort under hela förra året. non-stop. hysteriskt. panik. ångest. vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska bete mig, var jag ska vända mig. jag måste nu, klarar inte mer. jag har bestämt mig. ni ska få se. klarar inte mer.

jag har suttit med den här inlägget uppe i flera timmar. inte vetat vad jag ska skriva om.
så jag har googlat lite, läst bloggar, funderat, gråtit, kännt, tänkt efter... och nu vet jag.

snart är det maj. och till maj hör den 30e maj. dagen då linnéa tog sitt liv. linnéa, den vackra, kloka och starka flickan jag lärde känna under tiden som inlagd. jag måste skriva av mig. vet inte om jag berättat hela den här historien här förut. om inte, här har ni, om ja, då får ni den igen.

jag blev inskriven i slutet av december. som enda anorektiker på 44 kilo bland killar och tjejer som hade helt andra problem kände jag mig otroligt ensam. personalen kunde inget om min sjukdom, och kommunikationen mellan dem och personalen på ätstöningsenheten där jag kommit från var värdelös. man gjorde absolut ingenting där, inte ens tv fick man se om dagarna, för att citera personalens motto: "era jämnåriga är i skolan, inte se de på tv nu inte! så då ska inte ni heller göra det". JAHA, men våra jämnåriga har inte samma jävla problem som vi har, eller? de sitter inte inlåsta i rum med skottsäkra fönster och dörrar man inte kan öppna utan kod och kort, eller? typisk regel som finns bara för att. hursom, man fick underhålla sig så gott det gick själv. tillsammans.

jag var där längst av alla, det var ju en akut avdelning egentligen, och min vistelse där på 4 månader var knappast akut - det var förvaring. så jag träffade många tjejer och killar, de flesta var vackra människor som hamnat så brutalt snett i livet. jag saknar dem ibland. vi hade en gemenskap, vi hade inga andra än varandra. men de andra droppade ju av, ingen var där lika länge som jag. det kom och gick sorgsna, vilsna själar varje dag.

en dag, den 13 april för att vara exakt, kom linnéa. jag minns hur jag på väg från mitt rum till toaletten slängde en blick in i sällskapsrummet. jag stannade till, där satt en ny tjej och log stort. hon hade den där lystern, och alla lyssnade på allt hon sa. ingen mötte linnéa utan att bli charmad. jag väntade lite, och gick sedan dit för att hälsa. hon hälsade glatt och jag fastnade i hennes nät redan då. jag såg henne utan tvekan som den "normalaste" av alla jag träffat på psykiatrin, och eftersom jag inte hade såna problem utan var där pga av min anorexi, så kändes det bra att vara med linnéa.

hon var bra på allt, kommer jag ihåg. hon spelade piano, gitarr, hon dansade magdans, hon kunde laga mat, hon skrev bra. hon var vacker. jag var avundsjuk på hennes kropp, hennes charm, hennes energi, hennes leende.. allt vara nästintill irriterande perfekt. hon lärde mig spela gitarr, det gick ju sådär. vi spelade kubb om försommarkvällarna, vi skrattade och skämtade.

en dag kom linnéa tillbaka från en permission med en omlindad hals. vi visste väl alla vad som hänt, men jag ville inte ta för givet, jag ville fråga henne. jag kommer så väl ihåg hennes svar, som hon gav efter att ha lett ett snett leende: "fanny, varför tror du jag är inlagd på psyket?"

jag skrevs ut i april-maj nångång, och kom bara till middag, när ätstöningsneheten hade stängt. linnéa var allt oftare hemma, och jag trodde hon börjat må bättre. det var väl vad alla trodde, även den utbildade personalen inklusive läkare och psykolog. men linnéa hade en plan. den är så självklar nu efteråt, det tror jag alla inblandade ser. hon sa det alla ville höra, hon betedde sig som alla ville hon skulle - hon låtsades.

den 30 maj uppträdde björn gustavsson och soran ismail på musikens hus i stan, och linnéa var där. jag med. men jag hade ingen aning om att linnéa var där också. hade jag vetat det hade jag letat upp henne och hälsat såklart. men jag visste inte, och när det var slut åkte jag hem. nästa dag ringde vännen jag varit med på uppträdandet dagen innan, som också gick på linnéas skola. jag svarade tredje gången hon ringde, och det första hon sa var "har du hört om linnéa?". jag tänkte inte ens på att hon kunde ha gjort det, jag sa bara utan att tänka efter "va, nej?", och så får jag höra det: "linnéa är död. hon hoppade framför tåget igår. hon var och såg björn och soran, sen cyklade hon till gamla stan och tog sitt liv".

jag gick runt som i ett vakum, inte bara den dagen utan flera dagar efteråt. hon gjorde min tid på avdelningen så mycket lättare och roligare. hon var en fantastisk människa. hon förtjänade att må bra. men det gjorde hon inte, och plötsligt var hon bara borta. jag tänkte på henne dagligen, och ett år senare skrev jag om det i skolan. i samband med det kontaktade jag hennes mamma, ludmilla, och hon kom ihåg mig. det värmde att linnéa tyckt om mig och sagt det till sin mamma. det värmer fortfarande, kanske gjorde jag hennes tid som inlagd lite lättare också? jag fick åka hem till ludmilla, jag fick sitta på linnéas orörda säng. det var fullt med teckningar och brev som vänner skickat. jag intervjuade ludmilla till skolarbetet, men för mig var trippen dit så mycket mer. det betydde otroligt mycket att få komma dit.

jag vill veta var hon tog sitt liv, jag vill åka dit och lägga en blomma. jag vill sitta där, minnas och känna. jag kommer lipa som bara den, jag gråter nu bara av att skriva allt detta. men en tjej som linnéa försvinner inte utan att lämna djupa spår efter sig.

kolla vad ditte taggat mig i för bild idag på facebook.. åh vad jag saknar dig!

min favoritdel är att hon "pratade så hon fick säga till mig" - VILKEN OTUR!

fotograf: Stephanie E.
modell: Fanny R. (jag:o)
stylist: Simone W.
tagen på city studios i uppsala

jag tänkte visa på en bild på ditte, som jag vill behålla färgen i ögat (plus förstärka) och låta resten bli lite mer färglöst, men förstärka även den delen så hela bilden blir mörkare. kika!

jag börjar med att öppna bilden (!) och sen kopiera den:

sen väljer jag markeringspenseln och en lagom stor
diameter för "vad jag nu ska markera" (ha kvar i färg)

när jag markerat klart väljer jag "förfina kant"

och där väljer man sedan
hur skarpa kanterna ska vara
och sånt, testa dig fram.

 nästa steg är att under "markera" välja omvänd


sen beroende på om man vill ha svartvitt eller bara mindre färg på områdena
runt det färgade området (i mitt fall ögat) och jag valde nu nyans/mättnad.
där drog jag ner på mättnaden rätt rejält, dvs ner mot färglöst och helt svartvitt



när man gör såhär försvinner markeringen, så vill man göra mer med antingen det färgade eller det icke-färgade området enskilt så måste man välja "makera", sen "markera igen". då markeras ju det område man nyss jobbade med, i mitt fall nu var det ju allt runt ögat, och det känner jag mig klar med. så för att markera ögat istället väljer jag "omvänd" sen också


                                  när ögat är markerat igen väljer jag färgbalans, såhär:


och då kan man dra lite hit
och dit beroende på vilken
färg man vill ha i ögat...




jag tyckte att ögat blev lite för tråkigt såhär, så jag vill förstärka
kontrasten och intensiteten lite. då markerar jag ögat igen
(genom att klicka "markera" --> "markera igen"), och väljer
sedan just intensitet/kontrast. väl där drar jag tills jag är nöjd.



nästsista saken jag gör är att välja selektivförändring, detta utan att markera igen, dvs jag gör det på hela bilden.



             där väljer jag sedan svarta, och drar i mätaren där det
                         står "svart" längst ner,  för att förstärka det , svarta, helt enkelt! 





      det sista jag gör är att förstärka kontrasten på hela bilden, rätt mycket. mitt resultat är detta:

som sagt impulsklippte jag mitt hår idag. eftersom jag är både fattig och oinspererad så vart det inte mer än just klippning. lina däremot slog på stort - hon har nu en blond page. jag fick tyvärr inte se resultatet, var tvungen att rusa till tåget. men jag är säker på att det är snyggt som bara den, kolla bara ovan vilket suger-face!

...
efter ett samtal från linis så hoppar jag in i duschen för att sedan spurta till bussen, byta till tåget, springa till st. per -gallerian (mm visst älskar vi att bo på landet) och tydligen klippa och färga håret. hm, funderar på att göra nåt drastiskt. variation förgyller vardagen, som sagt. tur att man har en ansvarstagande vän som beställer tid åt en när det är dags!

OCH HAMPUS - om du läser detta, jag behöver hjälp. blir galen, det där med serienummrena funkar bara inte.. och nu "har licensen gått ut" ??????? text me please :D

jag börjar bli lite trött nu... emelie snarkar som en gris (en söt sådan, givetvis) här bredvid och jag kanske ska vara pigg och alert imorgon, har ju möte med psykokvinnan. åh jag älskar mitt liv. ska nog ställa in mötet, jag känner ändå bara att vi dö-jobbar. hon kommer hit när hon kan göra annat för andra, jag sitter och har ångest över det faktum att hon är här och att jag borde leverera något vettigt.

annars ser planen rätt fin ut för morgondagen, leka vidare med emelie som är ledig, vi funderar på att dra in till subways igen (läs: jag funderar på hur jag ska få henne att åka med mig och bjuda på rabattkupong) och kanske kika i affärer och sånt gött. på tal om gött - göteborgare. och på tal om göteborgare - christoffer och andreas i PH. och på tal om dem - shit vad gött nästa avsnitt är. synd att man inte kan se de tre sista också..


IALLAFALL: imorgon ska jag visa hur jag redigerade denna bild:

                  < TILL :  

jag klarar inte av mer.
måste jag se till att få ett slut på det här nu.
det.här.funkar.inte

designen till cornelia funkar inte bra i firefox? this is why we use explorer, hallå?

min dag som började 1 har spenderats med emelie. först förlorade jag min subway-oskuld. alldeles för sent, jag inser nu hur många goda måltider i form av grillad kyckling-macka jag bytt ut mot typ, vanlig mat. men ja. sen tog vi en sväng till gränby för att.. fördriva tiden, mest? för sen skulle vi till elgiganten och köpa en systemkamera till emelie. jag kikade lite på blixtar - 3000 kronor för den jag vill ha. jag är superduper sugen på den här kameran, så jag saknar bara... pengar? jag tror jag flörtar lite med jonas (säljare av kameran och vän) och framför allt - pappa. jag hatar riksnåla människor. hur många jular/födelsedagar har inte gått utan minsta lilla present från papsi? MÅNGA. så bortskämd är nog det sista jag är.

aja, nu ska jag fixa och trixa lite. chilla och pilla, typ. heeeerråå

FÖRRESTEN! jag har fått ett jobb :) fota och designa en hemsida till en sångpedagog/sångerska i sthlm. ska ev. in och fota henne under lektion + gig på fredag. om jag hittar sisådär 20 sångpedagoger i behov av en hemsida med foton så betalar ju det kameran :D fett bra plan.

om ni mot förmodan undrar vad jag sysslar med så är svaret: bloggdesign.
håller på med en just nu som jag tycker blir riktigt fin faktiskt, bara lite strul med marginaler..
fan, mitt liv handlar alldeles för mycket om marginaler.

snacka om internt, när det bara är jag själv som fattar mina kopplingar.

när jag hör de här låtarna tänker jag oavkortat på lina ärtan wall,
synd dock att inte jag kan kategoriseras till "ärt-gänget" längre...

jag har verkligen ingenting att blogga om.
jag saknar ditte. jag saknar v.

men mest jag saknar a.
a fina a... den enda som visste allt om mig, som fanns hos mig från 2006 ända tills slutet av 2009.. som älskade mig och ville ge mig det bästa. hon visade mig världen, hon visade mig lycka, hon visade mig kärlek. hon gjorde mig stark, hon gjorde mig självständig. utan henne är jag ingenting. så vem fan är jag nu? ingen alls. jag finns inte mer. jag gav allt jag hade och var till a. fick tillbaka mer än nog. så kastade jag bort det. hon är arg nu, det känner jag, hon vill få mig att lida. inse att utan henne blir det såhär - såhär går det fanny.. det var ju inte ens medvetet jag kastade  ut henne ur mitt liv, det skulle aldrig bli så. vi gav varandra vårt ord, vi sa föralltid. jag svek. jag är en hemsk, värdelös människa, vän och älskare. för a var mitt allt, och tillsammans var vi oslagbara. tillsammans var vi starkare än gudarna, vackrare än änglarna och trognare än döden.

jag saknar dig så jag dör det sista lilla jag inte redan dött inombords.

bild från 20 augusti 2007

[klicka på bilden för att komma till hennes blogg och se hela designen]

jag är riktigt nöjd, hoppas ellen gillar den med :)

ser det här ut som jag? haha
gå in här och gör en tecknad "dusjälv" :)

vad hände med mina "dagens lina"? de blev inte av, känns det som.
men nu har jag en favorit att dela med mig av, nämligen denna:
"alltså fanny, du är nog den enda jag kan säga att jag tycker är snyggare än jag själv"

LIKA SÖT DÅ SOM NU

jaa såhär bor vi i schweiz. jag får lite hemlängtan när jag
ser bilderna... hemlängtan till mitt andra hem. vad tycks?

"jag missade visst hela frågestunden, men, vad är du mest rädd för?"

- detta kommenterade en fin liten tjej idag. när man ser frågan tycker man, äh, det går snabbt att svara på! men när man börjar fundera.. då blir det jävligt invecklat. iallafall för min del. så jag tänkte skriva ett litet inlägg om just rädsla.

alla är ju rädda för nåt, och det spelar ingen roll om man är livrädd för elefanter, gummibjörnar eller flygplan - inget av det är värst. för det är en känsla, en övertygelse, och det spelar ingen som helst roll vad andra tycker eller känner inför det. min största rädsla är lika hemsk för mig som din största rädsla är för dig. så är det bara.

ett bra sammanfattande ord för allas olika rädslor är dock - smärta. vare sig man är rädd för ormar, mat eller lider av klaustrofobi, så innebär en situation då man utsätts för detta just smärta. man kanske är rädd att ormen ska bitas, eller att maten gör en tjock och därmed värdelös och oälskad, eller så är det skräcken och paniken att vara inlåst i ett litet utrymme det som får oss att uppleva smärta. det går inte alltid att sätta ord på känslan, men smärta är nog nära ordet man söker, vilket håll man själv och rädslan än kommer från.

jag har aldrig varit riktigt riktigt rädd för något. jo, spindlar. men jag gillar inte saker jag inte förstår mig på. det ger mig en enorm obehangskänsla och jag får någon form av mild ångest. dit hör tex. universums oändlighet, så fruktansvärt äckligt. jag tänker inte ens skriva mer om det för jag blir så stressad.
men ja, rädslor var det ja. och spindel-grejen är jag rätt förbi nu, även om jag tycker de är äckliga (såklart?!). med åren har den rädslan ersatts med saker på andra nivåer. djupare och allvarligare saker.

min största rädsla just nu, måste jag nog säga är att behöva leva ett full-långt liv, bli typ 90 år och varje dag uppleva all denna ångest och allt detta hat. det är det värsta och mest plågsamma jag kan tänka mig.

jag är inne och läser olika forum, här skriver de om hur man orginellt
och spektakulärt tar livet av sig, den här killen har ambitioner:



.... sen kommer grabben på lite mer...  jag gillar vilka "riktiga kändisar" han tar som exempel:

kolla in tjejen som tagit denna bilds blogg, så otroligt duktig.
jag har slukats upp totalt av bilderna i kategorin "kärleksporträtt" till höger i menyn.
(jag har helt enkelt inte hunnit längre, kan ju bara ana att de andra är lika fantastiska)

jag lever fortfarande trots allt. notera tokiohoteltröjan. det var tider det!

nu ska jag kila, bussen väntar. heerråå

tar du några mediciner? isf vilka?
Nej, inga alls längre. Slutade med sista nu för två veckor sen då jag fick extrema biverkningar.

tycker du då att dom som är större än dig är riktigt tjocka?
Nej.

ser du ner på något sett på dom som är "större" än dig?
Nej? Precis som alla andra har jag en "drömbild" av hur jag själv ser ut, men jag tänker inte i de banorna när jag ser andra.

vad hände den gången då du fick åka ambulans till sjukhuset för ett tag sen? 
jag hade svalt över 100 tabletter med en halv flaska vin och injekterat mig själv i armen.

Har du blivit "friskförklarad" från ätstörningar över huvud taget?
men gud - jaaa för femtioelfte gången

Kan du äta allt, eller har du kvar något som du inte kan äta pga ätstörning?
Jag kan äta allt och jag gör det också.

hur mycket vägde du när du var som sjukast?
42 kilogram.

hur lång är du?
174 cm

måste du ha nån som passar dej hela tiden? 
nejnej. Det hade jag bara de dygnen jag var på intensiven i december

arbetar du nu på att gå ned i vikt igen?
nej inte nu

kan du lägga upp bilder från när du var som smalast? hur mycket väger du nu?
jag har lagt upp flera stycken (kolla bakåt) och har fler. men min dator har som sagt dött och nu har jag nada. vad jag väger nu vill jag inte säga, så äckligt är det. Men jag blev frisk på 56 kg, när jag varit stabil där några månader kunde jag långsamt gå ner och fortfarande ha bra värden och vara frisk. Vägde väl 52-53 i somras – helt frisk.



haft nåt "seriöst" förhållande?
det förhållande jag haft var både förhastat och kortvarigt, men det jag kände var iallafall "seriöst"

varför bytte du skola i ettan/tvåan på gymnasiet?
ingen aning. det var bland det dummaste jag gjort i mitt liv. Jag trivdes i stort sätt bra, och jag klarade det bara bra. Jag ville väl mest "börja om", och först var det tal om jobb/skola utomlands, men eftersom jag inte precis var ute i god tid så blev det inget. Så det blev av någon orsak att jag bytte skola inom Uppsala bara, idiotiskt. Men det är ju en bra skola och bra klass där jag "går" nu, inte så, jag bara trivdes bättre på GUC.

Har du slutat skolan? isåfall ska du börja igen?
jag är sjukskriven. Om och isfl när jag börjar igen vet jag inte.

ska inte du och ditte till borabora?
haha nej, ett "jättekul" skämt. Vi var dock sugna på att åka nånstans, så vi kikade på resor. Hittade inget vi tyckte om som vi dessutom hade råd med, så vi letade upp ett "drömresemål" istället. Förövrigt håller min pappa hårt i sina pengar.

vad gör du på dagarna?
jag sover, äter, fotar, redigerar, designar bloggar, tar ut och leker med min hund, skriver.. jag försöker göra saker jag tycker om, för att distrahera mig från att tänka eller göra dumma saker.

vad har du för framtidsplaner/drömmar?
just nu försöker jag ta en dag i taget, men förut var drömmen något i stil med: älska, leva, njuta. Jag tror väldigt mycket på ödet, det som ska ske det sker, det andra var bara inte meningen skulle bli av.

vad lyssnar du på för musik? 
som jag och en fin kille kommit fram till: en bra låt är en bra låt, helt enkelt. Jag lägger upp min spotify-lista här nån gång!

hur träffades du och ditte?
oj, måste nästan tänka lite innan jag svarar här. Det var oktober för ett år sedan och hon läste tydligen (!?) min blogg. Det var många elaka kommentarer och Ditte skrev till mig och erbjöd sig att hjälpa mig spåra ip-adresserna, då hennes pappa jobbar med sånt. Jag visste vem ditte var, men det är ju en ålderskillnad på 3 år så vi gick aldrig i skolan tillsammans (hon slutade högstadiet innan jag ens han börja, osv) . Vi bestämde oss för att ses och bara umgås, se film och prata typ. Sen umgicks vi lite då och då, men inte mycket, och pratade på msn och liknande. Hon flyttade ner till Linköping med sin pojkvän och i somras var jag där några dagar. Jag vill nog påstå att det var under dessa dagar vi ”hittade varandra”, och sen dess har vi träffats i stort sett varje dag.

har du någongång haft en hemlig beundrare, av vad du själv vet om? 
haha ja det har jag faktiskt, fast fick ju höra det rätt nyligen, dvs ett-två år senare.

har du nånsin önskat livet ur någon, isf vem?
ja (och ge mig inte skit för att jag är ärlig nu, jag sa att jag skulle svara på allt) och den någon är uppenbarligen mig själv.



var dina föräldrar tillsammans nån gång när du var liten?
ja, mamma flyttade hem till sverige med mig när jag var 3 år, så tills dess.

hur länge har du använt photoshop?
Inte så länge, ett-två år max. och jag använder det ju inte till retuschering, bara redigering.

i vilka länder har du varit?
Schweiz (såklart), Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Danmark, England, flera olika öar i Grekland, Spanien, Turkiet, Tanzania. Plus Åland.. (antar att några timmars mellanlandning inte räknas va?)

har du använt droger? om ja, vad?
nee inte än. men medicinerna jag tog var ju starka, och de flesta, Stilnoct, tex. går alldeles utmärkt att bli hög på. Plus att de är väldigt beroende framkallande. Men jag tog dem aldrig med mål att bli hög.

när förlora du oskulden?
Hm.. april, alltså ungefär 9 månader sen

Sen kom det mest efterblivna frågor, men eftersom jag lovade att svara på allt så kommer de upp.. helst hade jag tagit bort dem, men många har redan sett dem och det skulle säkert dra igång en elaka-kommentarer-attack om de plötsligt var borta. jag fascineras av hur ni orkar, är det verkligen så kul att skriva så? efterpubertala retards.

När onanerade du sist?
för länge sen!

Hur ofta onanerar du?
inte ofta

Har du någon ovanlig sexuell fetish? 
nä

Hur ser din frisyr ut i underlivet?
variation förgyller vardagen

Sticker dina innre blygläppar ut litegranna, eller har du täckande yttre blygdläppar?
herregud, att jag inte tar bort de här frågorna ska jag fan ha cred för! eller kanske skäll? hursom, helt ärligt, jag vet inte ens. inte så jävla motiverad att kolla efter.

jag har hittat min nya fotoförbild - Bruno Ehrs.
han tar så sanslöst snygga bilder, jag blir helt stum.
kolla bara:

















min favoritbild spar jag till senare...

såhär sitter tydligen jag. eller rättare sagt: så satt jag, två år gammal bild.
ser inte ens ut som jag. eller - jag ser inte ut så längre. tyvärr.

jag vill bara tillbaka. bort från det här. och nej hejda er med kommentarer,
jag vill inte tillbaks 2 år, men ett halvår. ett år kanske.
ÅH jag saknar det så mycket att jag spricker..

många städer och platser runt om i världens besöktes, bland annat london

lärde känna julia, en fin så fin tjej, var tog du vägen?


jag kom upp på MIKAS hemsida och lärde känna bra, fina människor i de krokarna

blev bara bättre och bättre vän med lina, världens bästa lina.

fest och galenskap

hittade finaste ditte, på något konstigt men ack så tursamt sätt

upplevde bästa veckan i mitt liv tillsammans med min älskade kusin, yvonne och carita.

det finns ju diverse listor och ordlekar man kan fylla i och lägga upp. jag har undvikt sånt för att jag helt enkelt tycker det är rätt tråkigt. men har man tråkigt gör man dem ju ibland ändå, utan att lägga upp. fast när jag såg mitt svar på denna.. intressant!

Jag heter Fanny men mina vänner kallar mig äckel. Jag älskar att skära mig och leka prinsessa är också ett av mina stora intressen. Jag tycker absolut inte om att leka med min mamma för jag har hört att man kan bli fjortis om man gör det. Jag bor i djungeln och där bor också min älskade vän, Ditte. Vi har ofta trevligt tillsammans, fast vi kan vara lite tjocka. Nu vet du lite om mig. Hoppas du har ett lika depprimerande liv som jag har!

vad tror ni om nya killen i PH? jag tycker han verkar skön som fan..

tror ni på ödet? det gör jag, i allra högsta grad.
jag är alldeles övertygad om att det som är meningen ska ske, det sker hur vägen dit än ser ut. därför borde man inte sitta och tänka "åh jag skulle gjort si och så" - för på något vis så var det meningen att det blev såhär, precis såhär som det är just nu.

till exempel otrohet, jag har själv inte fallit offer för just otrohet (inte varit otrogen heller för den delen) men jag är rätt säkert på att om det blir så att ena parten i ett förhållande faktiskt är otrogen, så beror det ju på att något inte var tillräckligt. med det inte sagt att någon ska ändra på sig eller att ett förhållande är chanslöst efter otrohet, (och nu låter det jävligt puckat att säga "det var meningen") men det kanske var vad som "behövdes". för antingen inser den otrogne att det var fel och ångrar sig, eller så känns det rätt och då är det läge att enda förhållandet. jag tror faktiskt att det finns en poäng med allt, även detta.

eller sjukdom, jag är så långt ifrån att vaccinera mig mot svininfluensan. dels för att man inte vet vad fan det är man satt ihop, man har inte testat skiten på människor för tio år sen, kanske är vi alla böldiga zombies 2020? (måste bara klämma in jonas fråga för några veckor sen: "skulle ni var vän med mig även om jag blir sådär som hon som tagit vaccinet och går baklänges?" ditte svarade nej och jag svarade ja, så vi hoppas det inte blir så)
men sen också för att jag helt ärligt tror att ooom det är meningen att jag ska få svininfluensan så får jag det, vare sig jag sprutar in lite kemikalier i armen eller ej. läkare får alldels för lätt vattenskalle och tror de överlistar naturen, men trots allt så har människan klarat sig finfint undan svininfluensa-liknande sjukdomar i tusentals år hittills. de som har gener för det drabbas hursom, vare sig det är cancer, influensa eller övervikt.
eller rökning, det handlar om gener. min farfar rökte extremt mycket hela livet, tills han fyllde 70 eller vad det var och slutade tvärt. hans läkare skämdes nästan när han sa att farfar har bland de finaste lungorna han sett. så även om risken för cancer ökar vid rökning, så tror jag att de som inte har gener för att drabbas, ja de drabbas helt enkelt inte. spelar ingen roll om de röker 2 paket om dagen eller aldrig ens rör en cigarett.

ja och smama sak tror jag på när det gäller olyckor. att någon går ut i vägen just precis när lastbilen kommer, eller att lilla saaben får slira just precis mitt bland alla bilar på autobahn, eller att just precis flyget från london till paris klockan 09.20 landar i havet, eller att - you name it. jag tror allt sånt var "förutbestämt".

jag är inte fullt så negativ att jag tror detta bara gäller svek, sjukdom och missöden, jag tror det gäller allt bra också. man kan inte göra sig förtjänt av allt. och vi vet väl alla att även om många vi älskar (eller oss själva bara) förtjänar det absoluta bästa och finaste - så får de inte alltid det. om ens någonsin. det finns människor jag verkligen får ont i hjärtat av att se. som kämpar, tror, hoppas och ber, ändå har de bara otur och olycka. så jag tror att, hur orättvisst det än må vara, också lycka är en fråga om vad ödet bestämt.

jag tycker det är både skönt och läskigt på en gång, för jag har ett slags lugn som alltid bara säger att "det här är meningen, såhär ska det vara nu.." men samtidigt vet jag ju aldrig vad som kommer hända. det finns alltid nåt som kan sabba en stensäker plan - om det är det ödet vill så...

herregud, det finns människor utan någon som helst respekt eller hänsyn. jag är inte alls förvånad att jag fick frågor som dessa på frågestunden (alla av samma) och jag väljer att besvara dessa redan nu, resten kommer senare tillsammans med de andra. att du är anonym behöver vi inte tala om, vem är förvånad, när frågorna är dessa :

är din bror lite "efter"? han verar ju vara lite konstig för sin ålder.
nej han är inte efter :) han är väldigt smart

känner inte du att det berodde mer på dig än på bup-vården att de valde att behandla dig illa?
nej? jag var inte den enda de bahandlade illa. och med behandlade illa så menar jag inte att de slog mig, sa att jag var dum och ful eller liknande. de är smartare än så.

har du kommit över filip egerup?
haha jadå, det har jag.

känns det jobbigt att han stod ut med sin kk längre än med dig?
absolut inte, om du syftar på hans nuvarande flickvän så tycker jag om dem båda och tror bara de träffades vid en bättre tidpunkt och passar bättre ihop. inga sura miner där, alls.

kan du nån gång önska att ditte misslyckas med sitt modellande av avundsjuka?
så långt ifån! jag tror jag är gladare för dittes skull än vad hon är själv. hon håller det ju på en så bra nivå också.

tänkte du aldrig på hur det skulle gå för din mamma o bror om du tog livet av dig?
klart jag gjorde? men de positiva faktorerna övergävde de negativa.

om det istället var din mamma som mådde dåligt och försökte ta livet av sig, skulle du inte tycka det var egoistiskt?
absolut inte! det handlar inte om egoism någonstans. min kusin, min gudfar och en fin vän har alla tagit sitt liv, och jag är inte arg på dem, och jag tycker definitivt inte att de var egoistiska!?

hur kommer det sig att du bara kan ha en bra vän i taget?
haha, jag förstår frågan, och jag vet att det lätt uppfattas så. men så är det inte! jag har massa bra vänner. men det fina med riktigt bra vänner är att man inte behöver träffa dem var och varannan dag utan man finns för varandra ändå.

hur känns det att de intagna på dagvården tyckte att du överdrev och var pain in the ass gällande ditt tjat om "vanvård"?
jag gissar att du som frågar är en fd patient då kanske? jag berättade om vad jag varit med om där innan, för jag var där flera gånger, om de som var där några veckor av nån av gångerna jag var där uppfattade det som jobbigt tjat - jaha?? de slapp ju uppleva skiten också, de behövde bara höra om den :)

hoppades du på denna stil på frågorna bara för att få lite mer sympati?
haha nej, jag ville bara ha något att göra, få idéer till saker att skriva. sympati har jag fattat att jag inte får från personer som dig.

detta var första kvällen när vi precis tagit hem henne,
jag hinner ropa "nej", "mamma" och tillsist ett lagom skarpt "fy"

jag och kusin louise lekte lite i den djupa snön idag när hon kom för att titta på valpis.

det är rätt skönt att skriva en lättsam, oseriös blogg ibland. men det är ju inte jag. jag vill skriva om det jag tänker på hela dagen - meningen med livet, kärlek, svek, hopp... och det kommer, jag måste bara komma på hur jag ska formulera mig, för jag vill inte hänga ut nån, samtidigt som jag vill berätta om saker jag varit med om (jag antar att man kan säga så även om man inte är 70+ och levt hela livet, utan bara man varit med om nåt så kan man ju berätta om det, riight?) . men jag brukar komma på lösningar på det mesta, så även detta ska nog få sig ett happyending.

igår vaknade jag återigen med emelie här, hon har förövrigt vakat mycket noga vid min sida senaste tiden (ditte du kan vara lugn) och som jag skrev tar vi oss ner mot sydligare breddgrader inom snar, snar framtid.. sen var min dag igår inte mycket att heja för, men det var riktigt skönt att vara själv en kväll, faktiskt. länge sen (ännu mer faktiskt) och ibland behöver man väl det. vissa verkar tro att jag behöver en höök som håller koll på mig, men jag klarar mig rätt bra själv ändå.

jag leker ibland med tanken att gå ut, visa mig såhär. varje gång slutar det med att jag hångarvar åt mig själv och tänker att fan, du är verkligen en patetisk nöt ändå, fanny! skulle någon mot förmodan ens känna igen mig så skulle det ju minst sagt vara ett negativt igenkännande. när jag ser tillbaka på året som gått vill jag bara gråta, förflytta mig tillbaka till GUC, festligheter och kärlek. det var ett bra jävla år - inser jag nu. jag lärde känna människor jag verkligen älskar och jag upptäckte sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade, men gillade.
skulle jag gå ut nu, försöka komma tillbaks som den fanny jag var - det skulle bara bli skrattretande. för jag är inte hon längre. det är fasader, murar och spel, fanny själv finns knappt här inne längre. jag kan inte hitta henne iallafall. och ja, jag hör själv hur töntigt och uppmärksamhetssökande detta låter, men jag tar mig helt enkelt friheten att skriva hur jag känner på min blogg.

avslutas onsdag 00.00 fråga vad ni vill, jag svarar på allt.

jag har fått napp! ska fota detta par inom snar framtid. mycket roligt ska det bli! helt ny grej för mig, att fota människor "planerat", så att säga, men jag vill lära mig och jag är alldeles övertygad om att det kommer gå bra. och ni jensen-people (jag vet att ni läser) kanske känner igen turturduvorna?

jag börjar inse att mina inlägg är lika regelbunda som oprahs viktkurva.
men inte hänga läpp, jag jobbar på det!
ungefär såhär är läget:

någon som är sugen att gästblogga här?
(vaddå brist på saker att skriva)
så kommentera här, heerrååå!


ang bilden låter jag linas kommentar tala för sig;
"Det enda som är i mina drömmar är det som är innanför Fannys trosor"

när jag i föregående inlägg nämnde ludmilla och linnéa insåg jag att det var någon vecka sedan jag var inne på bloggen, och gick in direkt. ludmilla har fått cancer.
jag kan säga utan att tvekan att ludmilla är den starkaste människan jag någonsin träffat. jag tror inte det är många som kan gå igenom det hon gått igenom och ändå fortsätta. jag beundrar henne något enormt, och jag förstår mer och mer varifrån linnéa fick sin envishet och styrka ifrån.

är det någon som klarar också detta, som nu lagt sig som grädden på moset, så är det ludmilla. gå in själva och läs. (om någon inte fattat de två ställena jag länkat på så är adressen: www.ludmilla.se)


bild lånad från linnéas minnessida

vad brukar bloggar handla om? enligt mina beräkningar finns det 6 olika baskategorier:

• mode - en himla massa "dagens", massa collage av olika outfits man verkligen bara MÅSTE skaffa, ute- och inne-listor, tips och såklart - bilder från modevisningar (om man är en bra modebloggare, dvs.)
• vardag -  en omskrivning för att få prata om sig själv. idag åt jag på subway med hanna och sen gick vi till konsum och där träffade vi hugo och sen gick vi hem och såg på film och sen somna vi båda två HAHAHAH. nog den tråkigaste sorten av bloggar. tyvärr också vanligast.
• humor - finns människorn som bara är roliga. sådär sköna människor liksom. det finns rätt få som kan skriva lika roligt. men de finns! [tex denna] bland det bästa som finns när man inte kan sova och vill underhålla sig i sin ensamhet.
• talang - människor som är bra på grejer, allt från webbdesign till bullbak, och bloggar om det - deras bloggar blir mysiga typ. och det blir ofta intensivt bloggat i dessa också. brinner man för något...
• provocerande - är man extrem så syns man. man får fans man får haters. spela gärna dum också, och var lite nedlåtande och kränkade ibland, om inte alltid.
• trauma - det är rätt vanligt att människor som gått igenom något svårt bloggar (öh eller hur var det anonym, mår man dåligt på riktigt så pratar man inte om det, eller hur sa du?). tex ludmilla, mamma till min vän linnéa jag lärde känna när jag var inlagd, som tog livet av sig för snart två år sen.

mina beräkningar svarar dock inte på vilken kategori min blogg hör till.. vad säger ni?

nu har jag äntligen fått in några makro-bilder, kika på fotobloggen om ni vill se mer!


[där man för övrigt också kan kommentera nu]

SV: helt rätt ida! tack för att du gjorde mig uppmärksam på det,
lagom snyggt att länka en blogg med lösen.

tacktacktack för hjälpen med det, kevin!
nu ska jag fixa samma grej på fotobloggen... wiho

sett entourage för fulla muggar (så säger jag inte egentligen)
och nu ska jag ut och snacka skit med emelie och Kristian.

åh vad jag vill vara såhär glad och lycklig (och snygg) igen

jag gör om i bloggen, så det kommer nog vara lite kaos ett tag

 
[KLICKA FÖR ATT SE STÖRRE]
fortfarande knivsta-tema (eftersom det är de katalogerna jag har)
någon som känner igen dessa pojkar födda 1990?

schweiz har tre specialiteér - vin, ost och choklad.
jag jobbar på vin-biten, men de andra två kriterierna
för att vara en sann schweizare tror jag att jag uppnått.

den här kakan är kanske inte så schweizisk, inte alls faktiskt, men den är chokladig!
choklad med choklad, kan inte bli annat än choklad gott!

300g smör
2 1/4 dl socker
2 1/2 dl brun farin
2 ägg
3 tsk vanillinsocker
7 1/2 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
4 msk kakao
200 g choklad (grovhackad, vit eller mörk)

• Smält smöret medan du vispar ihop farin, ägg och vaniljsocker.
• Blanda sedan i det smälta smöret och vispa in ordentligt.
• Blanda i resten av ingredienserna och fortsätt att blanda tills smeten blir som en
  stor ”fudgeboll”, ganska seg och kolaaktig, då blandar du till sist i den grovhackade chokladen.
• Dela upp smeten i mindre bollar och platta ut lite lätt på plåtar klädda med bakplåtspapper.
• Grädda i 175 grader ca 10 minuter.

Vill du ha ljusa cookies istället skippar du bara kakaon!
och de blir bara krispigare och sega i mitten ju längre du låter dem svalna.
chohogorgeous!!

skolkataloger kan vara bland det bästa som finns.
igår satt jag och kikade i gamla (1998) och titta vad jag hittade!
man ändras ju, om det är till det bättre eller sämre är dock olika
från person till person.. vad sägs om dessa knivstabor?

[KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT GÖRA DEN STOR]

Namn: Jonathan Nilsson
Född: 92
kommentar: smile:et har hängt kvar, gillare.
 

Namn: Helal Ismail
Född: 92
Kommentar: då var hon bara såå söt. nu är hon bara såå snygg.
 

Namn: Karl-Peter Sundman
Född: 91
Kommentar: skillnad - frisyren. likhet - kamerablicken.
 

Namn: Ditte Eriksson
Född: 89
Kommentar: du har helt enkelt blivit vuxen ditte.
 

Namn: Joakim Levin
Född: 91
Kommentar: här har vi en riktig babymodel
 

Namn: Denise Löfgren
Född: 92
Kommentar: vad hände?
 


det här var några gobitar. jag ska fortsätta bläddra och fynda,
ciao!

idag är det torsdag och jag undrar när jessica tänkt komma,
hur bakis jonas är och var min söta lilla puppy håller hus.
åsa åkte precis efter en god lunch och nu väntar jag som sagt på nästa gäst, jess.

jag börjar inse grejen med att min dator är död nu. för jag har inte kunnat leka med mina bilder ju, och jag har tagit flera fina med det nya objektivet. bajs bajs.

oj nu kom jess, återkommer.

en 9 veckors gammal jack russel terrier
någon som har namnförslag?
enligt pappren heter hon "Is It True" (alla hette låttitlar)
men det känns inte som nåhot man vill ropa i parken skogen.
så just nu kallar jag henne för Istra.

länge har jag ställt mig frågan; vem är det yvonne är så lik?
men nu har jag alltså äntligen kommit på det - rihanna!

undra om yvonne fattar sjäv hur snygg hon är..

och på tal om henne så har hon ju släppt två riktigt bra låtar på senaste;

ibland när jag hör en glad/fin låt, som man borde le och bli lycklig av, så vill jag bara gråta.
jag tror det är för att jag tänker mig en riktig filmscen med skratt, lycka och kyssar,
och så står allt det där fina öga mot öga mot mig, mitt och sanningen. det är depprimerande.

men en bra låt, med en bra sångare, det är ju denna, calle var en värdig tvåa, tycker jag allt.
och orginalet är givetvis också bra, sjunget av marc cohn. (säger man sjunget?)
men ledsen blir jag.. väldigt. nu snyftar jag igen. ÅH mes-fanny här.

vi läser tidningar där den första halvan handlar om hur vi ska göra för att acceptera
oss själva, lära oss leva med våra ev. bilringar och bristningar, inse att det yttre inte
är det viktigaste. sedan bläddrar vi vidare och läser om effektiva träningar, kcalsnåla
middagar och de bästa anti-age krämerna.

överallt säger man att det starkt att våga berätta, våga stå för något - men samtidigt
kallas öppna människor för uppmärksamhetsslynor.

medelklassfolket påstår att man inte blir lycklig av pengar, och ser på något vänster
ner på människor som ärvt miljoner bara för att de har pengar. om de använder dem
eller inte, det spelar egentligen ingen roll - "de har ju mer än de behöver".
men vinner medel-svenssons en miljon på lotto, då är det okej att slänga ut guldpengar
på obehövliga saker - "de vann ju faktiskt, de förtjänar att ha lite extra".

man ska ha stil, man ska ha humor, man ska ha utseende - det är de flestas ideal.
men har man allt, lever man upp till idealet - då är man hatad. för att man är perfekt?
vad är det vi strävar efter då? är det bästa att vara mittimellan, trots allt? vill vi vara
tillräckliga men inte fullständiga? vi växer upp i familjer som nöter in orden
"vi älskar dig precis som du är", men vem är det som avgör vem man är, hur man är?

här är ju ett lysande exempel på dubbelmoral från Salong K (gammalt nu, 2008)

och ett litet tjafs med jonas ledde till det här...

linnea, skriv din blogg eller mail så jag kan svara. du har galet fel, du vet inte vad du pratar om. jag kan förklara, om du lämnar nån adress.

GISSA GODING
kan någon se vilka denna bild, tagen för över 4 år sen, förställer?

jag tycker att det känns som om du verkligen går ut med att du inte mår bra så himla tydligt och nämner det hela tiden. om man verkligen mår sjukt dåligt så vill man inte att folk ska veta detm man döljer det (detta gör man för att skydda andra men oxå för att det är väldigt personligt)

jag tror att du bara vill ha uppmärksamhet, visst du kanske är ledsen och osv, men skulle du må psykiskt dåligt skulle du inte vilja att andra fick veta det. och du skulle absolut inte skriva om att du försökt ta livet av dig osv. du är bara en annan svag människa i mängden.

jag ska försöka svara på det här lite mindre elakt och omoget än hur du ställde frågan, men jag ska erkänna att denna kommentar verkligen triggade mig.

1- för det första; jag skiljer på blogg och "verklighet". alla som träffar mig i verkligheten och frågar mig hur jag mår, alla de vet att jag alltid svarar "helt okej" eller "jorå" eller liknande. jag säger aldrig "jag mår bajs", förutom ibland till allra närmaste vännerna, för det är rätt uppenbart ibland. och eh, det är väl vad man har bästa vänner till?

2- att jag skriver på min blogg är för att jag är en öppen människa på så sätt, jag vill att folk ska veta vem jag är. många jag umgås med läser här, och jag skäms inte för hur jag mår. jag kan skämas för vem jag är eller hur jag gjort vissa saker, men inte för hur jag mår. jag kan faktiskt inte rå för allt som påverkat mitt mående. MEN som sagt, i verkligheten pratar jag inte gärna om hur det är, jag vet inte riktigt varför. antagligen för att jag är rädd för att bryta ihop. jag vill inte gråta eller få ångest inför människor, varken jag känner dem bra eller inte. och när jag öppnar mig brister det ofta och jag mår ännu sämre.
och ang. din formulering "skulle du må psykiskt dåligt skulle du inte vilja att andra fick veta det", ja så känner väl du. jag vet inte vilken situation du befinner dig i (så till skillnad från dig dömer jag dig inte utifrån vad du skriver) men om du mår dåligt så kanske du också vet att man väljer inte att må så, och hade man förstått varför man mådde som man mådde hade man förmodligen försökt göra nåt åt det. jag vill inte känna såhär, jag hade väldigt mycket hellre sluppit. men som jag skrev nyss, jag skäms inte över det faktum att jag mår dåligt, sen är det en annan sak att jag föredrar att inte prata om det face to face.

4- om du inte tycker att det jag skriver här är orsak nog att må dåligt, so? då kanske du själv kan lista ut att inte ens jag skriver allt. 

hade jag haft ett roligt och lyckligt liv, ja då hade jag skrivit om det här i bloggen. har jag det inte, ja då skriver jag om det. du är varmt välkommen att inte läsa min blogg om du tror jag är fake. men du bör fundera på om det verkligen är så att du vet allt och att det du känner gäller för alla. du ska vara lycklig att du inte förstår det jag skriver om.

- mammas kommentar om när jag fick beskedet om förlusten.

alla mina bilder, alla mina program, alla filmer, alla filer, alla texter - ALLT är borta. min dator är död och de tror inte att det går att rädda nåt. BUHUU jag vill bara skrika och gråta och spola tillbaka tiden och spara över allt på en hårddisk. meeen det kan jag ju inte.
herregud. det är som om en konstnärs galleri eldas upp, som en sångares alla inspelningar kastas i sjön - det är åt helvete. (nästan så bra är jag som fotograf.. eehe men ni fattar)

nu ska jag fota. FÖR DET KAN JAG IALLAFALL FORTFARANDE. men ni får inte se. FÖR MIN DATOR HAR AVLIDIT. min fina lilla dator, som jag faktiskt döpte till nåt, men till vad har jag glömt, har varit med om så mycket. den var med mig när jag var inskriven, den har följt med på många resor, den har sett varenda en av mina bilder, den har fått spela all musik jag lyssnat på. ÅÅH jag känner mig dumpad. jag är en änka. en rutten ful dator-änka.

you take what you get, som man säger.
så jag sitter här nere vid den uråldriga boxen min mamma fortfarande kallar dator. här finns det många gamla bilder. jag får ont i hjärtat av saknad när jag ser vissa.. då jag vägde 34 kilo mindre, tex. eller bilderna då jag ler och verkligen menar det. aja, det var tider det!!

hittade iallafall den här bilden, åååh så söt!

plutteric på samos -05