det finns så mycket myter. så många taktiker för allt från ett lyckat kärleksliv till bra hy.
tex - spela svårtflörtad. skitsnack. det finns alldeles för många som har alldeles för dåligt självförtroende som det är, det behövs inge "nae sorry.. men du, är din kompis här?". det går en tunn gräns mellan att vara synligt intresserad och läskigt på - och på samma sätt är gränsen mellan att vara lagom svårflörtad och otrevligt avvisande näst intill obefintlig. så varför inte skita i hela macho grejen, leka att man inte alls är intresserad när man i själva verket är så jävla sugen?
samtidigt måste jag erkänna att också jag vill alltid ha det jag inte kan få. samma sak gäller killar - man vill vara den som lyckas tämja vilddjuret. och med vilddjuret menar jag såklart grabben som cruisar från en vacker tjej till en annan och avfyrar förföriska blickar mellan de klockrena skämten alla skrattar åt. vem vill inte vara den som lyckas få just den killen att lugna sig, visa en känslosam och kär sida?
man föll för det charmiga och coola, men önskar ändå att insidan kan vara fin och mjuk.

jag inser nu när jag läser det jag nyss skrivit att jag förmodligen framstår som motsägelsefull. men förstår ni hur jag menar? liksom, OM man nu är intresserad, ja då borde man visa det. DÅ är svårflörtad-grejen bara töntig och avskräckande. och väldigt oattraktiv. men om man däremot bara ÄR sån att man inte vill ha ett förhållande, man är i stort sätt bara ute för ett ligg för natten, bryr sig inte om brudens namn etc. - då har vi det här med tämjningen av hingsten. lyckas man få en sån kille - som egentligen kan få en ny tjej varje natt, som egentligen inte behöver komma på födelsedagspresenter eller minnas en årsdag - då ska man fan vara nöjd.

men det är ju en enorm skillnad på att vara en hingst och att leka hingst.