ibland undrar jag vad folk tycker om mig.
såna som inte känner mig alltså, som inte pratat eller umgåtts med mig. jag har fått höra att jag var snällare än jag verkade. kan inte riktigt avgöra om det är positivt eller negativt.. (?)

och jag har verkligen träffat människor jag trodde illa om, och så var sanningen en helt annan.
tex. jennylicious, vi hatade varandra. typ, väldigt mycket! var det började? bilddagboken.se , sen utvecklades det till ett så kallat "bloggkrig", och till sist sågs vi på fest. ett halvdant snack och sen försvan hon med mitt ex och jag blev helt förtvivlad. haha herregud. kvällen slutade med att hon sprang hem gråtandes (enligt rykten, såg det inte själv) och allt detta för att vi hade en gemensam vän som inte mådde bra. när vi insåg att båda egentligen bara menade väl så löste vi det - och idag ser jag henne som en jättefin och bra vän!

eller robbin (bebe), jag var ordagrant rädd för killen. helt ogrundad rädsla, såklart. men när jag gick i 6an och han 9an, så var han ju inte bara 100 år äldre och coolare, utan han hade piercing i tungan, näsan och ögonbrynet också (säkert på fler, osynliga ställen också). min vän kallade honom "keps-killen" och det var det enda namn jag hade på honom. sen presenterar ditte honom för mig när jag cyklar hem svettig efter gymmet. (att du inte flydde redan då är ett under, bebe) och det visade sig att han var superdupersoet och snel ju!

är det jätteklyshigt att säga att man inte ska döma folk? ja, det är det. men alla klyshor bygger på någon form av fakta.