"jag missade visst hela frågestunden, men, vad är du mest rädd för?"

- detta kommenterade en fin liten tjej idag. när man ser frågan tycker man, äh, det går snabbt att svara på! men när man börjar fundera.. då blir det jävligt invecklat. iallafall för min del. så jag tänkte skriva ett litet inlägg om just rädsla.

alla är ju rädda för nåt, och det spelar ingen roll om man är livrädd för elefanter, gummibjörnar eller flygplan - inget av det är värst. för det är en känsla, en övertygelse, och det spelar ingen som helst roll vad andra tycker eller känner inför det. min största rädsla är lika hemsk för mig som din största rädsla är för dig. så är det bara.

ett bra sammanfattande ord för allas olika rädslor är dock - smärta. vare sig man är rädd för ormar, mat eller lider av klaustrofobi, så innebär en situation då man utsätts för detta just smärta. man kanske är rädd att ormen ska bitas, eller att maten gör en tjock och därmed värdelös och oälskad, eller så är det skräcken och paniken att vara inlåst i ett litet utrymme det som får oss att uppleva smärta. det går inte alltid att sätta ord på känslan, men smärta är nog nära ordet man söker, vilket håll man själv och rädslan än kommer från.

jag har aldrig varit riktigt riktigt rädd för något. jo, spindlar. men jag gillar inte saker jag inte förstår mig på. det ger mig en enorm obehangskänsla och jag får någon form av mild ångest. dit hör tex. universums oändlighet, så fruktansvärt äckligt. jag tänker inte ens skriva mer om det för jag blir så stressad.
men ja, rädslor var det ja. och spindel-grejen är jag rätt förbi nu, även om jag tycker de är äckliga (såklart?!). med åren har den rädslan ersatts med saker på andra nivåer. djupare och allvarligare saker.

min största rädsla just nu, måste jag nog säga är att behöva leva ett full-långt liv, bli typ 90 år och varje dag uppleva all denna ångest och allt detta hat. det är det värsta och mest plågsamma jag kan tänka mig.