det är rätt skönt att skriva en lättsam, oseriös blogg ibland. men det är ju inte jag. jag vill skriva om det jag tänker på hela dagen - meningen med livet, kärlek, svek, hopp... och det kommer, jag måste bara komma på hur jag ska formulera mig, för jag vill inte hänga ut nån, samtidigt som jag vill berätta om saker jag varit med om (jag antar att man kan säga så även om man inte är 70+ och levt hela livet, utan bara man varit med om nåt så kan man ju berätta om det, riight?) . men jag brukar komma på lösningar på det mesta, så även detta ska nog få sig ett happyending.

igår vaknade jag återigen med emelie här, hon har förövrigt vakat mycket noga vid min sida senaste tiden (ditte du kan vara lugn) och som jag skrev tar vi oss ner mot sydligare breddgrader inom snar, snar framtid.. sen var min dag igår inte mycket att heja för, men det var riktigt skönt att vara själv en kväll, faktiskt. länge sen (ännu mer faktiskt) och ibland behöver man väl det. vissa verkar tro att jag behöver en höök som håller koll på mig, men jag klarar mig rätt bra själv ändå.

jag leker ibland med tanken att gå ut, visa mig såhär. varje gång slutar det med att jag hångarvar åt mig själv och tänker att fan, du är verkligen en patetisk nöt ändå, fanny! skulle någon mot förmodan ens känna igen mig så skulle det ju minst sagt vara ett negativt igenkännande. när jag ser tillbaka på året som gått vill jag bara gråta, förflytta mig tillbaka till GUC, festligheter och kärlek. det var ett bra jävla år - inser jag nu. jag lärde känna människor jag verkligen älskar och jag upptäckte sidor hos mig själv jag inte visste att jag hade, men gillade.
skulle jag gå ut nu, försöka komma tillbaks som den fanny jag var - det skulle bara bli skrattretande. för jag är inte hon längre. det är fasader, murar och spel, fanny själv finns knappt här inne längre. jag kan inte hitta henne iallafall. och ja, jag hör själv hur töntigt och uppmärksamhetssökande detta låter, men jag tar mig helt enkelt friheten att skriva hur jag känner på min blogg.