vi läser tidningar där den första halvan handlar om hur vi ska göra för att acceptera
oss själva, lära oss leva med våra ev. bilringar och bristningar, inse att det yttre inte
är det viktigaste. sedan bläddrar vi vidare och läser om effektiva träningar, kcalsnåla
middagar och de bästa anti-age krämerna.

överallt säger man att det starkt att våga berätta, våga stå för något - men samtidigt
kallas öppna människor för uppmärksamhetsslynor.

medelklassfolket påstår att man inte blir lycklig av pengar, och ser på något vänster
ner på människor som ärvt miljoner bara för att de har pengar. om de använder dem
eller inte, det spelar egentligen ingen roll - "de har ju mer än de behöver".
men vinner medel-svenssons en miljon på lotto, då är det okej att slänga ut guldpengar
på obehövliga saker - "de vann ju faktiskt, de förtjänar att ha lite extra".

man ska ha stil, man ska ha humor, man ska ha utseende - det är de flestas ideal.
men har man allt, lever man upp till idealet - då är man hatad. för att man är perfekt?
vad är det vi strävar efter då? är det bästa att vara mittimellan, trots allt? vill vi vara
tillräckliga men inte fullständiga? vi växer upp i familjer som nöter in orden
"vi älskar dig precis som du är", men vem är det som avgör vem man är, hur man är?

här är ju ett lysande exempel på dubbelmoral från Salong K (gammalt nu, 2008)