Uppslag till webbtidning

Alla har vi drömmar. Vi har våra egna mål och vi går alla olika tillväga för att uppnå dem. Finns det något rätt och fel? Det finns sätt som du tycker är alldeles korrekt, men som jag kanske tycker är galet misslyckat - och tvärtom. Att drömma är ett sätt att hålla modet uppe. Den som inte längre drömmer, den har gett upp. Då har gnistan slocknat och hoppet är dött. Man måste se framåt, tänka att det alltid kommer en ny dag med nya chanser. Det kan gå åt skogen tusen gånger innan man äntligen lyckas. Kanske är det så att det rent utav ska gå käpprakt åt helvete, för att man ska uppskatta lyckan desto mer när man till slut drar vinstlotten? Men det är inte alltid bara tur eller otur, man ska inte sitta passivt och vänta på att något ska hända. Du är din lyckas smed, som man brukar säga. Du kan inte rita en karta, du kan inte skriva en beskrivning för andra, men du kan välja vägen du ska gå. Och det är det bara du som kan. Andra kan ha åsikter, andra kan säga sin mening och totalsåga dig för din, men stå på dig. För om du följer andras vilja, om du uppnår deras mål, var har du hamnat då? Inte där du ville i alla fall. Du kanske är den de vill ha, men du är inte längre du. Om de vill ha den du då blivit, då är det ju inte dig de egentligen vill ha. De har i så fall en bild av den de vill ha, och du råkade bara vara den som fick formas, du blev den som fick passa i mallen. Det kanske funkar i början, du kanske till och med tror själv att det är du. Men någon gång spricker det. När du till exempel får chansen att uppfylla din dröm, då inser du plötsligt att du levt någon annans. Men är det försent, eller går din dröm fortfarande att leva?

Om du tar ett steg bak, om du ser dig själv utifrån – vem ser du? Är du den du vill vara? Inte? Vet du, du kommer nog aldrig riktigt bli den du allra helst skulle vilja vara. Men det är det du måste kämpa för. Det finns nog ingen människa i hela världen som tittar sig själv i spegeln, som ser tillbaka på sitt liv, och är helnöjd. Det är en perfektion som vi i dagens samhälle har byggt upp. Ouppnåelig och omöjlig att förverkliga. Det är inte bara det yttre, även om det är det vi ser varje dag. Utan det inom oss, alla tankar, alla krav, all stress. Det handlar inte om att vi får höra vad vi måste, av alla andra. Det är vi själva som sätter press, det är du själv som är den orimliga diktatorn i ditt huvud. Varför ska det vara så? Varför kan vi inte bara luta oss tillbaka och tillåta oss att njuta? Att vara nöjda, att säga till oss själva att ”hey! Jag duger, jag är bra precis som jag är”?

Det finns otaliga självhjälpsböcker som skrivits av män och kvinnor som påstår sig ha en lösning. De tror att deras facit stämmer på oss alla. Men där är det de som inte förstår den mänskliga ekvationens uppbyggnad. Vi är inte som mattetalen, inte ens som de allra svåraste vi lär oss på högskolan. I matematiken finns en logik, den fattas tyvärr hos människan. För vi är inte bara materiella. Vi har en själ. Det finns något inom oss som vi inte kan sätta fingret på. Det finns något som ingen, verkligen ingen, kan förstå till hundra procent. Och det är just detta som gör oss unika. Men det är också detta som sätter käppar i hjulen för oss när vi försöker hjälpa någon annan. Alla har vi säkert varit i den positionen att vi så otroligt gärna vill förstå och hjälpa någon vi älskar, men det går inte, för den vi vill hjälpa tänker i andra banor. Det måste inte vara en psykisk sjukdom, det är ju bara just det här att vi är olika.

Därför, försök inte styra någon annan människa och hennes liv. Se om ditt eget istället, ta kliven mot dina mål. Jobba med dina drömmar och se hur du för varje litet steg växer och hittar dig själv. För det, det är något som ingen kan göra åt dig. Det finns inte heller någon som kan ta ifrån dig rätten att drömma. Utan drömmar finns ingen verklighet, och ur verkligheten kan du uppnå dina drömmar.

Fanny Roethlisberger, FR1JM, GUC