äntligen fick jag mig en ordentlig pratstund med min favorit lina
och efter gårdagen satt en pizza och massa godis väldigt fint också.
hon läste mina tankar och dök oanmält upp (inte ok parkering lina)
vid halv tre, och nu stack hon precis hemåt igen.

jag är lite trött och känner mig allmänt äcklig
måste säga att träningen blivit någon slags...
inte tvång kanske, men åt det hållet.
jag äter för mycket - kompenserar med att träna.
tränar jag inte äter jag för att jag känner mig dålig.
äter jag tänker jag att "jag får träna ordentligt imorgon",
och känner mig givetvis ändå äcklig, för att jag äter så groteskt mycket.

jag inser, att jag har misslyckats.
jag är inte smal längre. jag är normal.
och det äcklar mig.
jag skäms.
jag skäms när jag visar mig,
jag skäms när jag sitter hemma,
jag skäms när jag umgås, även med mina bästa vänner
jag skäms alltid.
för att jag är jag och för att jag misslyckats såhär.
för att jag är äcklig.


hon skulle ätit min med, snacka om att hon behövt den bättre