nåt sånt
jag har aldrig känt såhär, jag har aldrig sett världen såhär.
jag älskar min familj, jag älskar mina vänner.
men sanningen är att jag inte har mycket av någon av dessa punkter.
uppdelat på två länder har jag något man kan likna med en familj,
men de hatar varandra och jag älskar allihopa.
mina "vänner" tycker jag mer man bör kalla bekanta, vänner är såna som finns där.
jag har några, just nu kanske 3 stycken, som jag känner så för.
och jag tror inte de inser själva vad de betyder för mig.
andra kan jag önska vore mig närmare, men de orkar väl inte, i guess.
jag älskar så många, jag bryr mig om så många.
men när ingen orkar, när ni skakar av er mina ord som nonsens,
när ni försöker muntra upp mig med jämförelser eller med dåliga skämt,
då känner jag att fan, jag håller käft.
samma sak med mamma, som jag älskar och står otroligt nära, just för att det alltid varit bara hon och jag,
hon kan inte förstå, jag förväntar mig inte att hon ska förstå.
men att höra "du är så otacksam", "du har så mycket att leva för", "du ser inte vad vi andra ser"
trettioelva gånger när man mår piss, då börjar man ge upp.
problemet är inte att jag inte vill må bra,
problemet är att jag faktiskt insett att jag kanske aldrig kommer göra det.
kärlek (partner) och lycka, kommer inte fram till mig.
kanske för jag inte släpper in, jag vet inte.
att jag inte släpper in, det är väl för att jag vet att då är jag ännu mer sårbar.
ett tag letade jag.
jag letade efter allt - vänner, lycka, pojkvän.
nu letar jag inte längre.
nu drar jag mig tillbaka, för jag har blivit sårad så många gånger.
antagligen för att jag är så tråkig och torr.
jag tror inte det faktum att jag är ful är det som fått mig att vara så ensam, faktiskt.
jag är väl ointressant, blek.
att jag nu vill försvinna.
att jag vill dö.
det är en sak, men inte det riktigt jobbiga.
det jobbiga, det tunga, det är att jag inte vet varför.
förutom att jag mår åt helvete, såklart.
men jag vet inte varför jag inte uppskattar, varför jag inte ser framåt.
eller, jag ser framåt, men jag ser inget jag vill se.
jag kommer inte få det liv jag önskar,
jag kommer inte bli lycklig.
och jag fyller 17 på söndag, det är så himla många år kvar.
jag har mått dåligt länge, men aldrig såhär, aldrig.
förut kunde jag motivera - "jag är hellre död än tjock" , var väl den mest dragna frasen när jag var sjuk.
och innan dess brydde jag mig inte, jag ville inte dö. inte vad jag minns, iallafall.
mellan det att jag var mager och döende tills nu här idag så har jag mått dåligt emellanåt,
men aldrig aldrig ens i närheten av såhär.
aldrig har jag känt en sån uppgivenhet, en sån hopplöshet, en sån dödslängtan.
jag är inte ens rädd.
för vad har jag att förlora?
ingenting. ingenting kan bli värre. ingenting.
jag förväntar mig som sagt inte att någon ska förstå, det vet jag att ni inte gör.
men snälla, skämta inte bort. håna inte mer. skratta inte.
jag vill bara vara någon som uppskattas, som tycks om och som är värd något för någon.
men jag börjar inse att jag nog aldrig kommer få det.
och nu vill jag verkligen bara försvinna.
att säga "jag vill dö" låter väl emo antar jag.
men såhär då -
jag vill verkligen verkligen inte leva.
Berätta det du skrev här för någon, kan du inte det, ge texten till en psykolog(eller behandlare på ätstörningsenheten).
Jag kan tala om för dig att det finns så mycket att leva för, jag märkte inte det för än jag fick barn, men det har varit värt all skit både innan och efter! Nu är jag dessutom på väg att bli frisk från anorexin och ALDRIG har världen varit vackrare, solen ljusare, du kan också få känna så här, ge inte upp!
Kram
Fanny, du har all anledning i världen att leva. Du kommer bli en riktigt känd fotomodell en vacker dag. Men tänk på att allting tar sin tid. Du orkar leva vidare, jag vet det. Om inte för dig själv, så för din familj och dina vänner.
Du vet ju själv hur jobbigt det var när din kompis Linnea tog sitt liv. Jag tror dina föräldrar skulle bli förkrossade och aldrig skulle kunna le igen. Så skulle jag känna, om mitt barn tar sitt liv. Du är inte svag, du ger inte upp, du är envis och kämpar vidare, mot alla odds. Kom igen nu!
Jag känner exakt likadant.
Du är vacker, rolig och smart. Du är och kommer alltid vara en älskad person.
du verkar verkligen som en jätterar person. det är så orättvist att du bara inte kan få känna dig riktigt uppskattad. för jag är säker på att det finns människor som håller av dig, så som du håller av dom.
jag vet att det spelar inge roll vad jag sitter här & skriver, för jag kommer inte kunna få dig att må på ett annat sätt.
Men fanny jag vet exakt hur du känner. Uppgivenhet, att ingenting spelar någon roll, ser ingen mening med morgondagen, känner sig död inombords.
Man har ingenting att leva vidare för.
jag vill så gärna hjälpa dig, men jag kan inte för jag lever i samma jävla skit.
& jag vill inte känns såhär mer!
Jag vet inte om de hjälper, men jag finns på msn bara att adda!
jag förstår..
jag förstår faktiskt precis. och jag finns, alltid <3
Sugen På Smaskigt Skvaller Om Alla De Stora Bloggarna?
Titta in hos http://wesee.blogg.se
Sugen På Smaskigt Skvaller Om Alla De Stora Bloggarna?
Titta in hos http://wesee.blogg.se
FANNY! Du vet att jag inte menade så. Du skrev till mig att du var TJOCK! Om du läste hela inlägget skrev jag att du var SMAL på raden under. Du får tro vad du vill, men jag tycker att du var VACKER & SMAL. Även om det är extremt onödigt att någon tar illa upp om man säger att personen är som en normal. Det betyder inte i krppen alltid, eftersom man inte bara är sin kropp. Jag menade dig som person, hur du var och agerade. inte ditt utseende. OKEJ?! Jag har slutat bedömma folks kroppar, jag tittar inte på det längre. För det fick mig bara att må dåligt. precis som för det tydlig är för dig, var det för mig när kroppen var det jag tänkte på. Därför reflekterare jag inte direkt över det. Inte som förut. Om du prompt ska veta vad normal i kroppen betyder för mig så är det så lägne du inte är ett vandrande benrangel som ser ut att dö vilken sekund som helst. Som inte är utan liv i blicken, som ler som skrattar. Förstår du skillnaden?
Så om jag skulle jämföra din PERSON så verkade du de korta ögonblick jag såg dig vara normal. Inte din KROPP, den var smal, det var allt jag lade märke till. men jag reflekterade inte direkt över hur du såg ut. De enda var att de du skrivit om att du var tjock nu, ABSOLUT inte var sant.
Jag hoppas du kan se missförståndet med mitt inlägg, och det jag egentligen menade.
Dina ord sårade mig, på riktigt. Som jag antar din, feltolkade, läsning av mitt inlägg gjorde med dig. Men jag hoppas vi kommer över missförståndet. För du har betytt mycket för mig, någon som gått igen samma och lyckats kämpa sig tillbaka.
/Amalia (det blev fel när det förra blev anonymt, vet inte varför det blev så. Nå fel med datorn:S)
Jag måste bara säga det här. Du brukar ofta hävda att jag är SÅ sjuk eftersom jag inte vill väga de som de på BUP (felaktigt) ville att jag skulle väga. men det är du, som du själv hävdar är FRISK, som tar illa upp när du felaktigt tolkar min kommentar som att jag anser att du skulle ha en normal kropp (vilekt jag inte tycker). Jag tog inte illa upp när min lärare sa att jag hade fått runda kinder...
/Amalia
nej!! JAG är inte sur på dig. Skrev kommentaren innan du svarade till mig. jar är så himla känslig, inte om saker som rör mig. Men att såra andra, jag HATAR det.
/Amalia
Nej nej, jag är itne sur. Skrev kommentaren precis efter den första jag skrev. Innan jag sett ditt svar. Det är bara att jag är så känsligt för att göra andra illa, spciellt sådanna som jag bryr mig om. Jag bli så himla ledesen av det...
Tack! såg du mig idag igen? jag såg inte dig. Men jag såga Lina hochalter. Hm, alla dagvården patienter kommer till rosendal?! Vad är det med denna skola...?
kramar Kämpa på nu!
oj, jag lever i min egen lilla bubbla av lycka. Förutom nu, tittade på videoklippet igne så tårarna rinner (varför tittar jag på det egentligen :S). Hon var tydligen mano deprisiv, eller är. Hur var de första lektioner apå skolan då?
Kramar
jag känner likadant. du verkar vara en fin människa. om jag kände dig så skulle jag vilja vara din kompis.
välkommen till klubben.. exakt de orden skulle jag kunna skrivit.
ska vi prata över en fika snart?