THIS IS IT

att jag slängde bort det gör så ont,
jag är en svag äcklig människa.
i och med att jag tappade det,
så tappade jag mig själv,
mitt självförtroende,
min kraft och styrka försvann,
jag hatar den jag är,
det är också därför jag stöter bort så
fort jag känner att jag känner för någon.
jag vill inte skada någon jag älskar,
och öppnar jag, släpper jag in,
så såras alla.
ingen önskar mer än jag att
jag inte gjort som jag gjorde.
jag vill tillbaka, tillbaka till den jag var,
jag vill nån gång få ett liv och känna glädje, lycka, kärlek.
men jag kan inte, jag är slut,
och jag blir bara mer och mer likgiltig.

Helt otroligt hur fort du glömt vilket helvete anorexia är. För det är vad du gjort, glömt, anorexia är ALDRIG ALDRIG ALDRIG ett tillstånd där man kan ha ett självförtroende, lycka och ett värdigt liv. Du kan försöka intala dig själv det Fanny, men det är inte verkligt, det är en illusion.

Jaså? Jaha, ja det är vad jag upplever när jag läser. Och ser bilderna som hör ihop med vartenda inlägg, sjuka äckliga jävla skelett. Bara jag som gör den kopplingen tydligen.

Du kan vara den Fannyn du var där. Du kan. Jag skiter i om du är trött på att höra det, jag och andra kommer inte hålla käften, för vi bryr oss om dig och tror på dig.

Ushabusha. Sjukt fin dikt. Sorglig som fan. Får mig att tänka....

I min anorexi vägde jag som lägst 34 kilo till mina 170 cm. Nu väger jag typ 52 och har bulimi med anorektiska inslag. SKITKUL =D tack SCÄ för er insats liksom =/ Jag är snart 20, har varit i anorexin i sju år och bullebullemi i tre <3 (ironiskt hjärta där, man orkar ibland inte ta sitt skit på fullaste allvar jämt...)



Tror iaf att din dikt handlar om att du ångrar det du först intog, gjorde dig av med genom träning/spya vadvetjagffs, för att sedan ångra totalt vad du drabbas av.



Hoppas du/vi/man/de kommer ur helvetet nån gång. Du är modig som skriver om ÄS i din blogg.