I wake up lonely, is there a silence..

Det är verkligen som ett slag att läsa det du skriver. Att du inte är vacker längre tror jag inte ett dyft på. Tjock eller smal spelar faktiskt inte roll, Jag tror inte du väger 150 kg och bör ansöka till Biggest loser.

Det är så hemskt att denna sjukdom aldrig tar slut. Ett beroende tas över av ett annat, är det inte så det är?

Meningen med livet är även för mig helt oklart. Jag letar hela tiden efter nya saker att leva för, försöker trycka in något att se fram emot varje vecka i mitt pressade schema. Jag förstår helt dina tankar. Varför leva när man snart ska dö? Jag sitter till och med och planerar min begravning. Jag har nästan bestämt vilken låt, Sånt ska man inte tänka på.



Sen när du skriver att jag är en pinne med kontroll, disciplin och mål stämmer inte. Jag har ingen kontroll över mina handligar, min kropp stöter upp maten själv. Det är inte jag som bestämmer att jag ska träna så mycket som jag gör, det är ett tvång. Intressant att jag skriver det till dig eftersom du redan vet hur det är med det tvånget.

Mina mål är bara någonting som gör mig på bra humör, någonting att se fram emot. Jag vill även på något sett visa mina vänner (eller ska man säga vänner som inte längre existerar) vad som händer när man lämnar en vän i nöd, för att dom trodde att jag gjorde allt det här med flit. Herregud vad jag svamlar.



Stora, stora kramar till dig.