så mycket..
då styr den allt och man mår bajs.
det är skitsnack.
det som är jobbigt är (om man är minderårig)
ångesten som uppstår när man vet att är man kvar,
låser de in en och man har noll liv,
och går man upp och blir frisk så mår man åt helvete och vill inte ha nåt liv alls.
och det är jobbigt (eller mer tråkigt) att inte äta mycket och av allt.
annars, vad mer är såå hemskt?
jag vet att jag inte mådde bra då, men det var just för att jag visste
min framtid då jag var tvungen att gå upp.
men vänner och bekanta säger idag att jag var annorlunda, borta i huvudet.
jag kan inte själv säga hurvida det stämmer, men jag antar att det var så.
de säger att de ser liv i mig nu, och blablabla.
själv känner jag bara fan! jag vill inte vara såhär.
jag skiter i om jag har bra blodvärden, mens, en frisk kropp osv.
för jag mår inte bra i själen, jag hatar det jag ser i spegeln och jag har minnen som bränner.
jag minns hur jag förut, om något i livet var jobbigt (vänner, relationer etc)
då kunde jag iallafall se på mig själv och ha något jag var nöjd med - jag hade iallafall nåt.
men nu, nu när något är skit (vilket i stort sett allt är just nu), då har jag ingenting.
jag ser bara på mig själv och äcklas och mår ännu sämre.
jag vill inte ge till skolan,
samtidigt som jag vill inte vara hemma.
jag vill inte äta,
samtidigt som jag vill proppa in allt jag ser.
jag vill inte leva,
samtidigt som jag inte vet hur fan jag ska lyckas sluta.
så mycket minnen...
Jag älskar dig. och vet inte vad jag ska säga. mer än att jag önskar, så innerligt, att jag kunde dra ut allt smärtsamt ur dig. du är värd så mycket mer.
Du minns inte längre allt det negativa med sjukdomen, och du verkar heller inte ha nått till det lite mer positiva stadiet som tillfrisknande. Om du låter sjukdomen komma fram igen så har du bestämt din dödsdom, du kommer dö innan du når 20 år, det är fakta. Men du vill ju tydligen dö, så det vore ju ett lätt sätt att göra det på. Men jag vet att du kan må bättre än såhär. Du behöver träffa en bra psykolog, du behöver rehab, du behöver motivation. Jag förstår att du känner att det inte är värt det för du har inget att kämpa för, men vill du verkligen ge upp? Låta något så banalt som anorexia styra dig var eviga sekund av ditt liv tills du dör? Vill du? Ska du dö så ska det vara på vägen till ditt mål, att må bra och leva fullt ut i varje por i din kropp.
Jag vet precis hur du känner. Jag kämpar med exakt samma tankar varje dag, att det finns inget att leva för. Men vill du inte leva för att se om saker kan bli bättre? Du kanske helt enkelt borde skita i skolan, flytta utomlands, börja om på nytt?
Jag instämmer med Stephanies kommentar. Jag vet inte vad jag ska säga... Finner inga ord. Samtidigt som jag VET hur jobbigt det är.
Vad ska man säga, vad ska man göra när en man älskar inte mår bra?
Jag finns här för dig i alla fall. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Det gäller bara för dig att insé det...
tjenamors. jag tänkte köra i samma stil som alla andra och säger att jag vet hur det är att känna så osv. men bestämde mig just för att köra med lite annan stil. nämligen, jag VET hur det känns att bli bättre. att inse att det finns annat, att lära sig att hantera de tankarna, att älska något annat än anorexin. jag vet hur jävla underbart det är då man vaknar och inser att det faktiskt är ett val man gör, och att veta att det valet har man gjort. det är jätte jobbigt att komma dit, och jag har varit i den sitsen bara några veckor nu, men jag har aldrig varit så jävla lycklig. och du har potentialet att komma dit, fanny, du har ju allt---men, du måste bestämma dig för att ta hand om dig själv och bara låta livet ske, och se hur bra saker kommer komma till dig som vill dem innerst inne. du kan det, och jag lovar... det är underbart.
Jag vet inte vad jag kan säga för att hjälpa. För ärligt så tror jag inte det finns något som någon säger som kan hjälpa.
Helt krasstså är det DU som måste acceptera dig, DU som måste vilja vara frisk, DU som måste våga chansa och leva.
Jag tror inte att BUPs sätt att tvinga upp en i vikt är bra, smart eller ens hållbar. För man måste vilja själv. Man måste vara sin egen bästa kompis, tro på sig själv. Du har kraften att bli frisk och gilla dig själv lika så som du hade kraften att gå ner i vikt.
Ingen kan tvinga dig att vilja något. Men hade ingen gripit in hade du antagligen dött eller bestämt dig för att bli frisk. För det är de två alternativne som finns.
Jag TRODDE att det fanns ett mellanting och man kan bli frisk vid än längre vikt än "normal". Men då kommer man vilja fortsätta mot det som kroppen vill...
Kämpa på Fanny! Jag VET att du kan det...
dem där bilderna på dig så smal äcklar mig.