jag är trött så trött. men det känns bra.
jag har nämligen bestämt mig för att försöka igen. jag hade ju ett liknande infall vid nyår - det höll i två dagar. nu kör jag lite annorlunda och jag hoppas det går vägen. det måste gå vägen, för går det inte vägen vet jag inte vad jag gör. senaste tiden har jag, så fort en bra tanke slagit mig, i stil med framtidplaner och drömmar och mål, slagit bort den tanken med en annan tanke: "måste se till att avsluta det här nu. du blir bara mer och mer besviken och missnöjd. se till att få slut på det. se till att försvinna"

men kanske klarar jag det. kanske. jag ställde mig frågan idag - vad har jag att förlora på att försöka? och självklart skrattade jag mig själv i ansiktet, hur det nu går till. för jag vet, att misslyckas jag ännu en gång, tvingas jag känna min egen besvikelse så hårt så kraftfullt igen ... jag klarar det bara inte. men så svarade jag, mig själv, att jag har ju fortfarande efter flera månader inte lyckats försvinna, när ska det ske? ska jag plåga mig själv och människorna som bryr sig om mig ännu mer? hur länge? en vecka, ett år, 3 år, 20 år? ingen vet, och ingen vill veta. så jag tror inte att jag har nått val.

shit, ni är medvetna om att jag skriver det här för att motivera mig själv va? jag försöker få hopp, tro och kämparglöd.  - "jag har så mycket att vinna" -

nu ska jag dock sova. imorgon bär det av mot uppsala för att kolla och förhoppningsvis köpa blixt. sen får jag med mig emelie hem och lite senare kommer flitiga jules hit också. vi ska dreggla efter kristoffer, heja på personen alla vid det här laget vet vinner och skratta när mr.not so bright at all but stil very handsome åker ut. vänta lite nu.. vet jag nåt ni inte vet? yes indeed!