idag lunchade jag med åsa i stan,
jag hatar att vara i uppsala,
att vara någonstas där jag kan stöta på någon jag känner.
det skulle nog inte vara många som känner igen mig,
och jag kan inte riktigt avgöra om det vore värst om de
känner igen mig och tänker "shit, vad fanny har gått ner sig"
eller om de ser mig och bara tänker "jävlar,ofräsch brud"
men nåt av det är det.

jag vet fan inte vad det ska bli av mig,
ingen mer skola, inget jobb (isfl hemifrån)
inget umgänge, ingen familj..
ingenting.

jag hade inte önskat mitt liv såhär,
men jag har kommit till en punkt där
vilja eller önskan spelar någon roll längre.
jag är en skugga av den fanny jag var,
jag är inte levande men inte heller död,
jag är bara ett enda stort vrak, inifrån och ut.