ibland så gott som alltid önskar jag att jag ska drabbas av en obotlig sjukdom
(snabb död dock, bang boom och så vare över),
bli överkörd av en buss, krocka på motorvägen,
eller typ bli misstagen som en kriminell kvinna på väg att bomba,
och på så viss bli skjuten.

då skulle jag slippa skulden av av vilja det jag vill,
slippa ångesten över misslyckandet jag blivit,
och slippa se andra ha det jag önskar så mycket.

att få höra att "ingen kan göra nåt utom du själv"
börjar gå mig på nerverna nu.
tror ni på fullt allvar att jag inte vet det?
det är just det som får mig att må så dåligt
- att jag inte kan.
jag har kämpat, länge.
och då snackar jag inte om tiden som anorektiker,
den kampen var dimmig och höll sig i en liten bubbla,
den stora utmaningen var att komma ut, börja leva med det.
att leva med sitt förflutna bland folk,
att inte visa alla de känslor de flesta ändå inte kan förstå.

jag höll fasaden och glöden i ett år ungefär.
självklart med dalar även då, men jämfört
med nu var det diken, knappt det, gropar.
jag levde ett normalt liv, utåt.
inuti gick jag sönder mer och mer för varje dag.
jag gjorde dumma saker, saker jag inte ville och idag ångrar.
jag ville så mycket att det bara blev fel alltihop,
jag kände så mycket, önskade, hoppades..

nu är jag slut.
det handlar inte om att jag är lat eller emo,
det handlar om att efter 8 år som mobboffer,
följt av 2 år av slutenvård och kränkning,
sen 1 år kämpade med gymnasium och återanpassning till "normalitet",
och under alla dessa år bli sviken av vänner och familj
och av män och kvinnor med makt och rätt titel - "dr",
om och om igen.
då är man rätt slut, och varför - varför ?! - skulle jag ens tro på lycka?
jag tror inte för fem öre att jag kan må bra.
senaste året har jag intalat mig själv att det kan bli bra,
men jag strulade till det - för jag är inkapabel.
det är orsaken att jag inte kämpar för något jag inte vet kommer ske,
och det är sanningen, jag har bara slutat vara naiv och insett faktum.