okej, är det nu jag ska säga "åh vad skönt jag äntligen är frisk"?
för ha! no way. det fnns ingen entusiasm alls, ingen glädje och inget hopp.
okej, lite ljuger jag nu kanske. visst jag är skitglad att jag nu har något man kan likna med ett normalt tonårsliv, sure. men hur jävla kul är det att inför varje utgång, inför varje klädbyte, inför varje toalettbesök, inför varje dusch, inför varje passering av en spegel eller fönster, inför varje gång jag måste se mig själv helt enkelt, att inför alla dessa tillfällen kämpa mot brännande tårar? inte så jävla kul, kan jag meddela.

jag har inte många bilder från tiden då jag var som sjukast. dels för att jag var inlagd, såklart, men också för att ingen ville ta bilder på mig. fast så himla mager var jag faktiskt inte, jag trodde att jag hade ett jättelågt bmi, men nu när jag räknar efter ser jag att det var ju 14,5. inte särskillt farligt... nu har det höjts mycket, för mycket. och hallelujah alla är såå glada, för att jag äntligen ser normal ut och lalala. men jag då? jo jag vantrivs och jag har sovit bort både gårdagen och dagen idag. tyvärr funkar det inte så bra, jag är ju fortfarande kvar, och det gör så ont att känna. så ont att vara medveten om att bättre än såhär blir det inte. in your face fanny, du tvingas härmed att leva i denna äckliga kropp.

de här bilderna togs ändå ett halvår innan jag blev inlagd, jag hade alltså x antal kilo mer på kroppen.




det var inte fint. det var inte, inte, inte fint, fanny.
okej, så långt är jag villig att hålla med, men nu??
nu är det groteskt, nu är det bara äckligt.
jag vill inte ens visa bilder, för jag skäms så.