typ tom. varken glad eller ledsen. varken sprudlande glad eller hysteriskt arg. varken positiv eller negativ.
jag är bara... ingenting.

åter igen ställer jag mig frågan - vem är jag?
fanny roethlisberger, född 23 augusti 1992 i nån håla i schweiz, har en rätt liten släkt, bara en kusin (då den andra tyvärr valde att ta sitt liv), jag bor i vassunda utanför knivsta utanför uppsala - sverige- , jag är ca 173 cm lång, har brunt hår och gröna ögon (och rätt stora fötter, större än min pappa, men han har iofs pygme-fötter så.. bara så ni vet, liksom) , jag är på ett sätt väldigt blyg, medan jag på ett annat är väldigt social. jag älskar att prata, ibland lite för mycket. jag tror på äkta kärlek, jag tror inte på rätt och fel. jag kan argumentera jävligt bra, och jag ger aldrig upp utan att ha sagt sista ordet.

det är väl det jag vet. om ni läst min blogg tidigare så skrev jag ett liknande inlägg för några månader sedan, att jag känner mig skrämd, nu förväntas jag klara mig själv, utan ana. och jaja, ni kanske tycker det är töntigt att jag kallar sjukdomen ana, men för mig är hon så stor, hon måste liksom ha ett namn. hon har liksom varit den som alltid funnits hos mig, 24/7 i snart 3 år. fattar ni att hon viskade saker i mitt huvud när jag försökte sova, hon var med i mina drömmar, hon satt på min axel varje vaken sekund. jag skyller inte ifrån mig, jag vet att jag var den som var sjuk. och jag var väldigt sjuk. kanske kan man lite likna det hela med att jag hade en tumör, och den ger vi namnet ana. så starkt fanns hon i mig.

och nu är tumören plötsligt borta, och jag ska tappa ner på den smärtstillande medicinen och börja återgå till det normala livet. jag kan inte längre skylla på min elakartade tumör. för nu vill folk se skillnaden, de vill se fanny. men jag har inte varit fanny på så länge, och jag känner att jag inte vet vem hon är. ana har tagit så stor plats i mitt liv, hon tog ju över. även om jag alltid fanns där, så var hon den enda jag litade på, för hon lämnade aldrig min sida.
om mamma blev arg kanske hon skrek och sedan lämnade rummet. om de på sjukhuset tyckte jag uppförde mig fel drog de in min permition och frös ut mig. men ana, hon var tvärtom. vare sig jag gjorde som hon ville eller inte så stannade hon. hon straffade aldrig, förutom att hon pratade med mig, sa att det aldrig blir bra om jag går upp och blir frisk. att då är jag ju svag, då har jag misslyckats. då klarade jag inte av att stå emot allas tryck, då var jag ingen stark människa med en egen vilja. och framför allt - jag skulle vara det värsta som man kunde vara - jag skulle vara ful.

jag har vänner, jag har många vänner. tror jag. iallafall bryr jag mig väldigt mycket om väldigt många människor, jag tycker om dem. men jag har en känsla av att jag tas lite för givet. jag bara finns ju där, alltid. och jag känner att jag nog mer är "en trevlig tjej men stöter på då och då", och jag är ärligt lite rädd att allt det jag känner för mina vänner inte är besvarat. jag kanske tar det hela lite för allvarligt, kanske är det inte meningen att man ska ha riktigt nära vänner? kanske ska man bara ha ytligt bekanta som man hälsar på och kramar när man ses? kanske ska man bara ha flera hundra kontakter på msn och bevakare på bilddagboken, kanske är det så det ska vara...
men då känns det så.. ovärt. jag har så mycket mer att ge.

samma sak gäller killar. jag känner mer och mer att jag uppenbarligen är "tjej-kompisen", inte flickvännen. enligt andra alltså. för jag är hundra procent på att jag skulle vara trogen, tex. men jag kanske skrämmer bort? eller snarare är jag för tråkig. ja, för tråkig är jag nog. jag spårar inte på fester, jag har inte sex varje helg, jag gillar faktiskt min familj och att umgås med dem, jag har inte sett alla sex and the city avsnitt. men ärligt talat, jag tycker inte att jag är tråkig för det, jag anser bara att det är värt mer att ha kul nykter och minnas det roliga, jag anser att sex ska man ha med någon man tycker om, jag älskar min familj för de kämpade för mig när jag nästan var död, och jag tycker inte att sex and the city är bra. sådetså.

frågan är, när blir jag älskad igen på det varma och stora sättet som ana älskade mig på? för ja, det var kärlek. även om jag hatar henne nu, och alltid har gjort, så älskar jag henne på ett sätt. för hon fanns där, när ingen annan fanns.