jag kan på fullaste allvar inte gå många meter utan att börja grina.
bara så ni vet, liksom.

så stackars jag får lägga mig i sängen, se på en ängels tålamod,
och vänta på att mamma ska komma hem och ge mig mat.
jag tror dock det slutar med att jag lagar maten, för jag är redan hungring.
tjock-tjej-hej!

och ja, fotografering med steph känns rätt avlägset i den dagsform jag befinner mig.
höga klackar, borta i länna ?
det skulle innebära förflyttning till först moppe, sen tåg, sen buss,
sen stephs hus, sen vart-vi-nu-skulle-fotat och så hela fadderittan tillbaka.
nejtack, jag ligger bra i min säng. iallafall gör mina stackars fötter det.
jag vaknade faktiskt av att det gjorde ont.
så synd är det om mig.
vem kommer och tröstar mig?
jag behöver kärlek.