jag har hört om denne man. om hur han med ett leende på läpparna hälsar varje påstigande resenär varmt välkommen och önskar trevlig resa. idag fick jag äran att åka med honom. smått tjurig och med huvudvärk sprang jag på bussen någon minut efter 3, lite orolig att behöva betala då mitt busskort går ut 15.00... men nejnej! amos makajula bara log och sa "välkommen!" och jag blev ärligt talat rätt paff men lyckades le tillbaka och säga "tack".
när bussen stannade på storga torget kunde jag innan jag gick av se i backspegeln hur han (självklart) med ett leende från öra till öra säger "ha det nu bra!" i mikrofonen.
jag ville seriöst bara ta med honom hem, underbara människa! snacka om att genomsnittsbusschaufförer har något att lära av denne man... han är ju bara fantastisk.

---

nyhemkommen, nyduschad och färdig för sängen. trots att jag strax innan tio fick ett telefonsamtal från märsta med förfrågan att följa med ut. njae, två problem uppstod. för det första kan jag inte ta mig dit och hem, vilket är tillräckligt klurigt i sig. men sedan är det ju ännu svårare att ta sig ut ur huset. så nej, det blir inget. istället somnar jag förhoppningsvis snart och så blir det skola imorgon halv nio, som vanligt.

efter skolan väntar möte på sjukhuset med allt vad det innebär... usch, känner att det inte kommer gå bra. inte efter mina små protester och vägringar de senaste veckorna. men jag orkar bara inte. jag är inte sjuk, även om de säger att jag ännu inte är frisk. jag vill inte vara sjuk iallafall, och jag ser mig som frisk. jag äter ju (lite för mycket) och är normalstor (lite för stor), och det tar jag. jag accepterar det. jag vill aldrig mer halka ner, aldrig mer ska jag "banta". nu har ju till och med den största spärren släppt - alkohol. och har jag ångest? nej. men samtidigt förstår jag deras argument, och åsa är verkligen på min sida, det vet jag. men jag är så trött på skiten, och nu när livet börjar komma tillbaka på riktigt, då vill jag bara leva det. på alla sätt.