jag tycker egentligen bra om onsdagar. men  den senaste tiden har onsdag inneburit sjukhus och att ställa sig på den där satans vågen. jag hatar vågar. om jag någonsin får man, barn och hus ska jag aldrig, aldrig någonsin skaffa en äcklig jävla våg. det kan ge men för livet för mina älskade. jag kommer nog alltid ha fobi för vågar, bara jag ser en blir jag illa till mods. samma sak med porslinet, sängarna, lakanen, möblerna...ja, bara allt som finns på akademiska, helt enkelt. mamma kom hem från IKEA för några veckor sedan, med samma skålar som jag ätit ur de senaste 3 åren på sjukhuset. när hon sedan köper sängen som jag sov i under de månaderna jag var inlagd på BUP, då sprack det. jag vet att jag kanske överreagerar, men det påminner mig ju om den värsta tiden i mitt liv. det värsta är dock när jag hör ringsignalen som de har på BUP, då får jag spel. jag kan bara inte höra, jag måste hålla för öronen, sjunga eller prata så jag inte hör den. inte nog med att den är sjukt jobbig och dryg, just det att höra den 100 gånger om dagen när man är inlagd, det gör ju att man framöver alltid kopplar den signalen till att må skit, som jag gjorde då.