jag saknar min far. ohja det gör jag.
han kan vara en idiot.
han kan vara en snål gubbe med en samhälls-syn som passat bättre för 100 år sedan.
han kan vara oresonlig och löjligt bestämd.
han kan vara nästintill barnsligt förtjust i att bryta mot regler han tycker är onödiga.
och inte är det alla dessa sjukt irriterande och jobbiga saker som gör att jag älskar honom så mycket.
nej det är det andra,
hur han skulle betala vad som helst för att hjälpa mig.
hur han håller om mig när jag är ledsen.
hur han skulle försvara mig in i sista stund, om inte längre.
hur han gränslöst älskar mig.
för det vet jag att ha gör, det känner jag.
ibland.
men även om det bara är ibland, även om jag alldeles för ofta gråter av besvikelse över något han gjort eller sagt
- ändå så är jag så otroligt glad och tacksam att just han är just min pappa.

vi är lika han och jag,
jag älskar att se hans envishet och svar-på-tal-förmåga återspeglas i mitt eget beteende,
jag älskar att upptäcka småsaker, som att vi båda har väldigt synliga och utstående ådror,
de är av noll betydelse egentligen, men de visar att han är min pappa, och jag hans dotter.