jag var nere vid familjens gemensamma dator, och kollade igenom gamla bilder.
jag blev påmind om roliga tider, om vänner jag idag inte har någon kontakt med.
men också om något jag inte heller längre har, men ska vara glad över vara ifrån...
2007, då var jag som sjukast.
det är läskigt att se bilder på sig själv och behöva fråga sig om det verkligen är jag?
men det är jag, för jag minns det så väl, samtidigt som allt är en dimma.
jag har minnen från tiden då jag var inskriven också, men allt är en enda röra och jag kan inte
riktigt säga i vilken ordning saker skedde... jag var så jävla borta - så jävla sjuk.


semester på kefalonia, då jag började fiffla igen och rasade...


dagvård i ett halvår med ständig viktnedgång ledde till slutenvård lagom till julafton -07...

det värsta är - på ett sätt saknar jag det. MEN, jag saknar något jag inte ens upplevde som bra när jag hade det,
för jag såg det inte. jag tyckte inte jag var smal, bara normal. inte sjuk, bara kontrollerad och medveten.
men nu, nu ser jag. och då saknar jag lite att vara sådär liten och ömtålig...
så fin och orörd på något sätt. men samtidigt stark.
usch, men jag vet att tjejen på bilderna, hon mådde inte bra! hon hade ångest och tvångstankar och
var självmordsbenägen, och dit vill jag INTE igen.
fan, nu måste jag vara stark.
jag är stark.