jag tänkte försöka sammanfatta det som är själva grejen,
det jag mår dåligt över och det jag skäms över.
och det är inte lätt och kort, då hade jag väl antagligen bara "löst det",
för det är många som säger det till mig, att jag är den enda som kan ändra nåt
och bla bla bla. och det är verkligen SKIT det ni säger, vet ni det?
för ni har käft nog snacka om nåt ni inte ens kan föreställa er,
och är så långt ifrån ödmjuka och ni kan inte se utanför er egna lilla radar.
ja, så är det.
för tror ni på fullaste allvar att jag inte försökt?
tror ni inte att jag tusen gånger om efter varje breakdown sagt åt mig själv att nu, nu ska jag fixa det?
tror ni inte att jag tyst bitit ihop när jag helst velat skrika åt alla som lagt stenar på min redan tunga börda?
tror ni inte att jag lovat mig själv att en dag, en dag ska jag visa alla?
jag har kämpat, och jag kämpar fortfarande.
men jag är så trött, så trött på att inte bli lyssnad på, så trött på att bli tillsagd vad jag borde göra,
så trött på att bli utmålad som en egocentrisk, lat och svag människa.
jag skriver väl inte allt i min blogg herregud, och jag försöker att inte ta åt mig,
men jag läser vad folk skriver, jag hör vad folk säger, jag ser hur de tittar och jag känner hur de backar.

jag har haft anorexi, ja, det vet de flesta av er.
och de som sett mig senaste vet också att jag inte precis är underviktig längre.
självklart sätter det ärr, och självklart kommer jag alltid se lite annorlunda på saker och ting.
men det är inte allt, folk verkar tro att i min värld handlar allt om det yttre och ben ben ben.
det är inte sant. men jag älskar magra, taniga, lätta kroppar - sure it is.
tyvärr är tillhör inte min kropp någon av de kategorierna.
men det är så jävla dubbelmoral när nån knatte sitter vid datorn och skriver att
"utsidan är inte viktig, det finns så mycket mer i världen"
för jaja, det vet vi ju alla. vi pluggar, jobbar, har vänner, går på fester, skaffar familj osv osv
men kan någon med handen på hjärtat säga att den inte bryr sig det minsta om hur den ser ut?
det finns inte.
och herregud, kom inte med afrika skiten eller nåt sånt, de attraheras väl för fan också av det motsatta könet
(ja eller samma kön kanske, spelar ju ingen roll - attraheras iaf)
och det är det yttre man ser först. man ökar för det mesta sina chanser med att se bra ut.
sen visst, en person blir ofta mycket mycket finare på utsidan om insidan är fin,
men framför allt så mår vi själva bättra när vi tycker om oss själva - till det inre och yttre.
det finns inte en människa i denna värld som inte bryr sig om utsidan,
det handlar bara om en skillnad i hur mycket.

hur som, jag mår inte bara dåligt över att jag nu är en tjockis som minns sina glansdagar som smal,
utan jag har också annat som sätter käppar i hjulen. men jag skriver inte allt i bloggen, som sagt.
inte ens mina bästa vänner, familj eller åsa vet allt - och vet ni, inte jag själv heller alltid.
men jag vet att det här är inte ätstörning (förutom att jag givetvis är grovt deprimerad över att nu vara fet)
och att jag är så himla trött på det här, på att inte få må bra.
och hur himla kul är ett liv "ute i världen", när man inte ens vågar visa sig i den?
jag vet att den finns, jag vet att man kan ha jättekul och allt det där, men jag vet också att jag inte klarar det.
jag har accepterat att mitt liv nog inte blir mycket mer än såhär, jag kommer leva det inifrån.
och då menar jag inifrån bokstavligt talat - inifrån mitt hus.
det handlar bara om att jag insett det nu, accepterat faktum. skulle uppskatta om andra också gjorde det,
tjat och skitsnack om att inte ge upp börjar bli jobbigt att lyssna på.
snart stänger jag av telefonen, låser mina dörrar och sväljer alla onödiga piller de ger mig så jag slipper.
men inte för att jag vill dö - utan för att jag inte orkar med andras önskningar och krav.

godnatt :)