jag blir så arg på mig själv.
att jag inte var nöjd och glad och lycklig när jag hade det.
kroppen, självförtroendet, glädjen..
nu är allt det där borta.

jag hatar mig själv, skyr min spegelbild och allt som finns kvar av mig.
det finns inte mycket kvar alls, jag lever på mina minnen.
jag vill tillbaka, så fruktansvärt mycket vill jag tillbaka.
men jag kommer aldrig komma tillbaka, och jag har på senaste tiden
accepterat att jag inte heller kommer komma någon annanstans heller.

jag såg mig själv som en stark människa, som inte gav upp.
och jag har kämpat, i många år har jag jobbat för att komma nånstans, må bättre.
jag trodde till och med nästan på skiten de försökte lura i mig,
jag svalde tabletterna de tvingade mig att svälja, jag gick på mötena som sattes,
jag lät dem prata och prata tills jag helt utmattad svarade "jaja, jag förstår, jo så är det.."
men jag slutade skära och jag slutade spy - på egen hand.
utan deras hot. det var mål jag själv hade, jag bestämde själv.

jag har alltid haft drömmar och mål, alltid sett framåt.
jag ville bli 18, jag ville bara bli fanny, utan att någon skulle ha något att säga till om.
jag ville sticka då, på min födelsedag skulle jag boka biljetten som jag skulle sparat pengar till.
då skulle jag börja om. bli den jag ville vara.

men nu har jag tappat allt.
det är nya, starka tabletter, fler ärr, värre ångest, djupare deprition - det är kaos.
men jag är ändå rätt lugn. jag har accepterat det. jag har insett att det blir inte mer.
blir inge.
så vad gör jag?
ja, mamma och pappa och sjukhuset väntar sig att efter sjukskrivningen så
ska jag repa mig och återgå till skola, träning och liv.
jag har försökt förklara för dem, för alla, att det blir inte mer än såhär.
jag kommer inte gå ut igen, gå ut i livet och i det sociala.
jag skyller i första hand på vården och mina föräldrar, ja det gör jag.
men sen självklart är jag själv den svagaste.
om jag klarat av att stå emot alla, då hade jag inte varit här idag.
men jag var rädd, och maktlös.
hade jag gjort motstånd hade det blivit sonden och droppen.
så därför övergår hatet mot mig själv till ett hat mot dem.

jag lovade mig själv att aldrig säga det,
jag svor en tyst ed för mig själv att jag minsann skulle gå vinnande ur mitt krig till uppväxt,
men så är jag här idag, jag står här och ser ingen framtid alls,
och jag säger orden jag verkligen inte skulle säga
- jag ger upp.