åååh jag blir så less på människor som inte träffat mig på veckor/månader (/hurlängesomhelst!!)
läser bloggen och skriver till mig hur "mager och sjuuukt jag är"
herregud, jag har vänner som faktiskt råkar vara här, vara kvar (som alltså inte svikit..)
och min mamma är med mig varje dag, det är hon som får ta den värsta ångesten och sorgen,
ingen av dessa - INGEN - säger att jag är anorektisk längre.
varken fysiskt eller psykiskt.
verkligen inte fysiskt eftersom jag väger flera flera kilon mer än vad någon nånsin begärt,
meen inte heller psykiskt då jag inte har problem att äta nåt, och jag ser inte "skevt" -
jag bara gillar inte det jag ser. jag SER att jag inte är fetaste i världen, men jag ser också att
jag inte längre är sådär liten och tunn och bräcklig som jag var när jag var sjuk.
det kallas insikt.
för jag har insett att då var jag som sagt sjuk, så kunde jag inte leva.
först och främst för att jag var under 18 och inte myndig, men också för att jag helt enkelt skulle dött.
mitt hjärta hade börjat knasa och det svartnade allt oftare för ögonen.
jag frös och skelettet började ge upp, bli mjukt.
hade jag fortsatt hade det försvunnit (rent krasst, riktigt så långt skulle jag nog aldrig gått)
sen att acceptera det och vara happyhappy, det är en helt annan sak.
jag accepterar det i den mån att jag ju är kvar, för det är jag ju, visst?
jag går inte ner, jag slutar inte äta, osv osv.
men - jag hatar min kropp och jag vantrivs.
jag skäms, jag och alla andra vet ju att jag faktiskt var smal. jag var motiverad och stark som tog mig dit.
sen har jag varit stark som tagit mig upp igen också, som stått ut med alla känslor och tankar.
jag ska inte ljuga, hade de inte tvingat mig,
då hade jag nog inte gjort det.
jag hade varit lat och antingen endat det, dvs tagit mitt liv.

jag vet inte om folk vet det, men där har ni den riktig orsaken till att jag bliev inskriven.
jag var inte så svårt anorektisk och mager att jag behövde det,
utan det var det faktum att jag var svårt självmordsbenägen.
en dag vågade mamma inte ta hem mig, och jag fick stanna.
jag fick inte packa min väska, jag fick inte säga hejdå till min bror eller ens bädda min säng.
jag hade lämnat huset med tron om att jag skulle komma hem till kvällen, som vanligt.
men jag las in och kunde inte göra det jag faktiskt planerade.
egoisktiskt? kanske det. men det är alla.
bara det att alla har inte mått så, så de borde inte uttala sig.

jag är i skolan nu, måste jobba lite.
men det kommer ett inlägg snart, förmodligen ett lite längre sådant.
jag antar att jag ska öppna mig och lalala, för jag pallar inte att folk
går runt och tror så mycket som faktiskt inte stämmer.

och sist, en kommentar som "plus-size modeller är inne"
ett - betyder det att jag tycker jag är pus-size?
två - ironi och överdrift herregud.. jag vet att jag inte är så stor, bara inte "modell-smal" heller.