jag har suttit med den här inlägget uppe i flera timmar. inte vetat vad jag ska skriva om.
så jag har googlat lite, läst bloggar, funderat, gråtit, kännt, tänkt efter... och nu vet jag.

snart är det maj. och till maj hör den 30e maj. dagen då linnéa tog sitt liv. linnéa, den vackra, kloka och starka flickan jag lärde känna under tiden som inlagd. jag måste skriva av mig. vet inte om jag berättat hela den här historien här förut. om inte, här har ni, om ja, då får ni den igen.

jag blev inskriven i slutet av december. som enda anorektiker på 44 kilo bland killar och tjejer som hade helt andra problem kände jag mig otroligt ensam. personalen kunde inget om min sjukdom, och kommunikationen mellan dem och personalen på ätstöningsenheten där jag kommit från var värdelös. man gjorde absolut ingenting där, inte ens tv fick man se om dagarna, för att citera personalens motto: "era jämnåriga är i skolan, inte se de på tv nu inte! så då ska inte ni heller göra det". JAHA, men våra jämnåriga har inte samma jävla problem som vi har, eller? de sitter inte inlåsta i rum med skottsäkra fönster och dörrar man inte kan öppna utan kod och kort, eller? typisk regel som finns bara för att. hursom, man fick underhålla sig så gott det gick själv. tillsammans.

jag var där längst av alla, det var ju en akut avdelning egentligen, och min vistelse där på 4 månader var knappast akut - det var förvaring. så jag träffade många tjejer och killar, de flesta var vackra människor som hamnat så brutalt snett i livet. jag saknar dem ibland. vi hade en gemenskap, vi hade inga andra än varandra. men de andra droppade ju av, ingen var där lika länge som jag. det kom och gick sorgsna, vilsna själar varje dag.

en dag, den 13 april för att vara exakt, kom linnéa. jag minns hur jag på väg från mitt rum till toaletten slängde en blick in i sällskapsrummet. jag stannade till, där satt en ny tjej och log stort. hon hade den där lystern, och alla lyssnade på allt hon sa. ingen mötte linnéa utan att bli charmad. jag väntade lite, och gick sedan dit för att hälsa. hon hälsade glatt och jag fastnade i hennes nät redan då. jag såg henne utan tvekan som den "normalaste" av alla jag träffat på psykiatrin, och eftersom jag inte hade såna problem utan var där pga av min anorexi, så kändes det bra att vara med linnéa.

hon var bra på allt, kommer jag ihåg. hon spelade piano, gitarr, hon dansade magdans, hon kunde laga mat, hon skrev bra. hon var vacker. jag var avundsjuk på hennes kropp, hennes charm, hennes energi, hennes leende.. allt vara nästintill irriterande perfekt. hon lärde mig spela gitarr, det gick ju sådär. vi spelade kubb om försommarkvällarna, vi skrattade och skämtade.

en dag kom linnéa tillbaka från en permission med en omlindad hals. vi visste väl alla vad som hänt, men jag ville inte ta för givet, jag ville fråga henne. jag kommer så väl ihåg hennes svar, som hon gav efter att ha lett ett snett leende: "fanny, varför tror du jag är inlagd på psyket?"

jag skrevs ut i april-maj nångång, och kom bara till middag, när ätstöningsneheten hade stängt. linnéa var allt oftare hemma, och jag trodde hon börjat må bättre. det var väl vad alla trodde, även den utbildade personalen inklusive läkare och psykolog. men linnéa hade en plan. den är så självklar nu efteråt, det tror jag alla inblandade ser. hon sa det alla ville höra, hon betedde sig som alla ville hon skulle - hon låtsades.

den 30 maj uppträdde björn gustavsson och soran ismail på musikens hus i stan, och linnéa var där. jag med. men jag hade ingen aning om att linnéa var där också. hade jag vetat det hade jag letat upp henne och hälsat såklart. men jag visste inte, och när det var slut åkte jag hem. nästa dag ringde vännen jag varit med på uppträdandet dagen innan, som också gick på linnéas skola. jag svarade tredje gången hon ringde, och det första hon sa var "har du hört om linnéa?". jag tänkte inte ens på att hon kunde ha gjort det, jag sa bara utan att tänka efter "va, nej?", och så får jag höra det: "linnéa är död. hon hoppade framför tåget igår. hon var och såg björn och soran, sen cyklade hon till gamla stan och tog sitt liv".

jag gick runt som i ett vakum, inte bara den dagen utan flera dagar efteråt. hon gjorde min tid på avdelningen så mycket lättare och roligare. hon var en fantastisk människa. hon förtjänade att må bra. men det gjorde hon inte, och plötsligt var hon bara borta. jag tänkte på henne dagligen, och ett år senare skrev jag om det i skolan. i samband med det kontaktade jag hennes mamma, ludmilla, och hon kom ihåg mig. det värmde att linnéa tyckt om mig och sagt det till sin mamma. det värmer fortfarande, kanske gjorde jag hennes tid som inlagd lite lättare också? jag fick åka hem till ludmilla, jag fick sitta på linnéas orörda säng. det var fullt med teckningar och brev som vänner skickat. jag intervjuade ludmilla till skolarbetet, men för mig var trippen dit så mycket mer. det betydde otroligt mycket att få komma dit.

jag vill veta var hon tog sitt liv, jag vill åka dit och lägga en blomma. jag vill sitta där, minnas och känna. jag kommer lipa som bara den, jag gråter nu bara av att skriva allt detta. men en tjej som linnéa försvinner inte utan att lämna djupa spår efter sig.