hur töntigt och överdrivet djupt det än må låta, så tänker jag fråga: vad är meningen med livet?
jag undrar hur ni tänker, hur ni ser på det hela. för det här är frågan jag har vänt och vridit i skallen senaste månaderna. jag kan inte komma tillrätta, jag kan inte lägga in frågan i ett fack och låta det ligga, jag kan inte komma fram till ett bra svar.

- förmodligen för att det inte finns ett bra svar.
men jag undrar ändå. jag undrar varför vi sitter här, allihopa. vi är snart 7 miljarder människor på jorden, och varenda en lever sitt. det är ju helt sjukt. alla föds, alla lär sig gå, tala, tänka, alla har en familj, även om de inte är med den, men jag menar alla kommer ju någonstans ifrån. man älskar, det spelar ju ingen roll om man bor i västvärlden och kan gå i skola och jobba, eller om man bor på gatan i afrika och knappt kan gå - man hittar alltid någon eller något att älska. alla har mål och drömmar, vissa ouppnåliga andra realistiska. många lyckas genomföra sina drömmar, men det är nog fler som inte gör det. alla blir någon gång dumpade, i stort sett. partner, vän eller något annat, men lämnad blir man från något håll, mer eller mindre starka band bryts, och gammalt umgäng byts sakta ut mot nytt. alla bli äldre, svagare, tröttare. tillslut dör man.

det är så jävla.. meningslöst. alla gör i stortsett samma sak, bara på olika platser, med olika människor och på olika sätt. men alla "lever livet", som man säger i positiva sammanhang. men är det så himla gött det här? jag menar, jag är fullt medveten om att det är de små sakerna som gör livet så härligt ibland. små kickar av glädje, kärlek, lycka. och jag önskar att de kickarna övervägde de andra kickarna, de där kickarna som sparkar åt helt fel håll. jag tror inte det är så många som förstår det här, och det är ju bara bra. det är väl därför majoriteten inte väljer själva att avsluta sina liv utan lever tills de dör naturligt, i någon form.

jag önskar jag kunde känna motivation, hopp och tro igen. men jag inser nu att jag gjorde nog aldrig det. jag levde för att visa att jag kunde, att "jag gör fan precis som jag vill", och ibland mådde jag rätt bra, det ska livet ha, men inte ofta, inte starkt - inte på riktigt. och det jag känner nu är bara: varför? varför i hela fridens namn ska jag återgå till något som vi alla, utan undantag, vet ändå slutar med döden? jag orkar inte leva och känna smärta mer, jag orkar inte gå omkring och låtsas att de där små, futtiga stunderna är värda guld. för de är ju inte värda någonting i långa loppet.