ibland när jag hör en glad/fin låt, som man borde le och bli lycklig av, så vill jag bara gråta.
jag tror det är för att jag tänker mig en riktig filmscen med skratt, lycka och kyssar,
och så står allt det där fina öga mot öga mot mig, mitt och sanningen. det är depprimerande.

men en bra låt, med en bra sångare, det är ju denna, calle var en värdig tvåa, tycker jag allt.
och orginalet är givetvis också bra, sjunget av marc cohn. (säger man sjunget?)
men ledsen blir jag.. väldigt. nu snyftar jag igen. ÅH mes-fanny här.