"God morgon, en sån underbar morgon det är! Fåglarna kvittrar, solen lyser in genom fönstret. Du går upp och tar dig ett glas färskpressad apelsinjuice... Mmm..."

detta sms vaknade jag till när jag klockan 9.47 kollade på klockan efter att ha somnat om efter frukost. fint, försovit mig och nu missar jag inte bara tyskan (som jag eh, kanske borde sluta helt på istället för att skippa varje lektion?) utan också mediaproduktionen. för bussarna härifrån går ju så himla bra och det där. jag skulle i och för sig hinna vara med 25 minuter om jag skyyndar till nästa buss... men nej, jag tar det lugnt och åker in till utställningen istället :)

sen ska jag till åsa också, som varje tisdag. jag hoppas det går lika bra som vanligt. vi pratar om allt, hon är bäst bäst bäst. hon vet mer om mig än vad mamma gör nu, och mamma har alltid varit den som stått mig närmast... detta säger jag dock inte till mamma, för hon skulle säkert bli ledsen och stött. men jag har ju försökt, hon vill bara inte. hon vill inte inse att jag inte är sådär som hon vill att hennes dotter ska vara.

jag kom på att jag inte pratat om själva sjukdomen och sjukhuset på rätt länge nu. skrivit om, alltså. och det är väl främst för att jag ser mig som frisk. det gör dock inte de "professionella" ännu. men jag skiter väl rätt mycket i dem och bara lever nu. har vägrat allt vad vågar och blodprover heter de senaste typ två månaderna och det har faktiskt gått bra. först blev reaktionen "jaha, så du vet att du gått ner, och vill därför inte ta vikt nu??" .
så är inte fallet, och jag tror jag lyckats printa in det i deras skallar nu också. utan jag vill helt enkelt inte stödja vården som ges till oss med anorexi på akademiska. den suger och 99 % av patienterna kommer tillbaka eller söker sig till ett annat ställe för hjälp. eller så blir de så sjuka att de inte vill ha någon hjälp alls. då anser jag att deras vård är otillräcklig och jag vill inte stödja den genom att göra som de säger åt mig. jag åke till åsa, pratar med henne, för det är hon, bara hon, inte någon av de där inkompetenta idioterna med läkar-brickan på bröstet, som hjälp mig. och inte heller är det hon som gjort det största arbetet, för det vet jag är jag. jag och bara jag. det är jag som kämpat mot tankar 24/7, det är jag som somnat med ångest och det är jag som trorkat tårarna som runnit såfort jag kännt efter.
hursom, jag vet inte riktigt vart jag befinner mig i "vården" längre, och åsa säger att de andra på enheten vill slänga ut mig. att efter som jag inte följer deras program så kan jag inte heller gå till henne. det här är väl det ultimata beviset på att deras vård inte bygger på vilja att få unga tjejer och killar friska, utan att de vill ha sin jävla makt och på det tjäna pengar. precis detta jag inte vil stödja, och jag är inte deras lilla docka. jag vill vara frisk, och jag känner min kropp bäst. de ser mig som en av alla sjuka de träffar, och jag är inte bara en av dem.
grejen är att det är precis samma dilemma som sist, då jag sa emot, sa att de inte kunde behandla oss som 4åringar och att de var otrevliga och kränkte oss. vad gör de? de flyttar mig. de tror att om de flyttar på käften som vågat öppna sig och säga emot dem med makt-pinnen, ja då försvinner problemet. men så funkar det ju inte. och nu får se de det, och då slänger de ut mig helt. JA MEN GÖR DET DÅ. hallelujah, ingen blir gladare än mig. men - jag vill inte se hur de fortsätter behandla andra patienter som kommer dit för att få hjälp, för att må bättre, som skit. nej jag tänker fortsätta vara jobbigt snabbkäftad och ifrågesättande, för de ska inte få missbruka sin makt så brutalt. det finns så många som litar på dem, inte minst föräldrar, och så är allt bara blojj.

nej, det räcker för nu va. nu ska jag typ plugga lite. ikväll kommer förresten andrea hem! får se hur och när jag får träffa damen.. har saknat henne. typ rätt mycket.

XoXo